ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Björns bokkrönika
Våren 2005

S K Ö N L I T T E R A T U R [Alfabetiskt ordnat efter författarnamn]
• Alexie, Sherman: RÖDSKIN, översättning Cecilia Franklin, Ordfront, ISBN: 9170370591
• Björnstad, Ketil:
TIL MUSIKKEN, Aschehoug, ISBN: 8203188729
• Brontë, Anne:
FRÄMLINGEN PÅ WILDFELL HALL, översättning Maria Ekman, Norstedts, ISBN: 9113010247
• Brun, Jonas:
DEN ANDRA TIDEN, Albert Bonniers Förlag, ISBN: 9100101680
• Christerson, Rolf:
NU GÅR JAG GENOM KLIPPAN, Bokförlaget Siljan, ISBN: 919737119X
• Edfelt, Johannes:
DIKTER, Albert Bonniers Förlag, ISBN: 9100102121
• Eklund, Fredrik:
BANANFLUGORNAS HERRE, Debutantförlaget, ISBN: 9197443840
• Ekström, Johanna:
AVSKEDSSTAFETTEN, Wahlström & Widstrand, ISBN: 9146210792
• Fosse, Jon:
DET ER ALES, Det Norske Samlaget, ISBN: 82-521-6283-5
• Frostenson, Katarina:
KARKAS, Wahlström & Widstrand, ISBN: 9146210822
• Grin, Alexander:
DET OFÖRVERKLIGADES KUST, översättning Kjell Johansson, Murbräckan, ISBN: 9197371726
• Grundström, Helmer:
DET ÄR NOG, Kvints, ISBN: 9188374297
• Hessérus, Madeleine:
TILL ISOLA, Natur och Kultur, ISBN: 9127099296
• Ingemarsson, Kajsa:
SMÅ CITRONER GULA, Bokförlaget Forum, ISBN: 9137123750
• Jaskovia, Pamela:
GULT LJUS, Albert Bonniers Förlag, ISBN: 9100577758
• Kafka:
DAGBÖCKER DECEMBER 1911-1913, översättning Hans Blomquist och Erik Ågren, Bakhåll, ISBN: 9177422201
• Kronqvist, Alexandra:
DESSA TRAKTER, Norstedts, ISBN: 9113012576
• Lux, Gertie:
SOMMARÖGA, Animosa, ISBN: 9163132443
• Malmsten, Bodil:
MITT FÖRSTA LIV, Modernista, ISBN: 9188748774
• Mavica-Lundström, Tereza:
SVARTVIT KVINNA, Nordstiernan, ISBN: 9185171271
• Milosz, Czeslaw:
DET: ORFEUS OCH EURYDIKE, översättning Anders Bodegård, Brombergs, ISBN: 918525116X
• Melin, Roger:
GÅN, Black Island Books, ISBN: 9197279293
• Ranelid, Björn:
BÄR DITT BARN SOM DEN SISTA DROPPEN VATTEN, Albert Bonniers Förlag, ISBN: 918525116X
• Sjölin, Daniel:
PERSONLIGA PRONOMEN: EN MELODRAM, Norstedts, ISBN: 9113012959
• Sörman, Anne:
SPARKA I MITT HJÄRTA, Kabusa Böcker, ISBN: 9189680243
• Tjechov, Anton:
TRE SYSTRAR/KÖRSBÄRSTRÄDGÅRDEN, Natur och Kultur, ISBN: 9127055795
• Örstavik, Hanne:
PRÄSTEN, översättning Lotta Eklund, Kabusa Böcker, ISBN: 9189680278

F A C K L I T T E R A T U R [Alfabetiskt ordnat efter titel]
ARVET: PERSONLIGA BAKGRUNDER, Lennart Frick, Kvints, ISBN: 9188374289
ATT LYFTA SLÖJAN: TEXTER OM POESI OCH POLITIK, Percy Bysshe Shelley, översättning Erik Carlquist, H:ström, ISBN: 9189447301
BONNIERS SVERIGEATLAS, red. Ingela af Geijerstam och Leo Andersson, Albert Bonniers Förlag, ISBN: 9100103144
DEN NATURLIGA NÄRINGEN: TEXTER OM MÄNNISKANS HÄLSA OCH DJURENS RÄTT, Percy Bysshe Shelley, översättning Erik Carlquist, H:ström, ISBN: 9189447360
DEN SISTE BONDEN PÅ TÄMMESBODA, Lars-Olof Hallberg, Gullers Förlag, ISBN: 9188238466
DE RÖDA HUSEN, Ralph Edenheim, Byggförlaget, ISBN: 9179882625
DET INFANTILA SAMHÄLLET: BARNDOMENS SLUT, Carl Hamilton, Prisma, ISBN: 9151842114
HERRGÅRDSROMANTIK OCH STATARELÄNDE (Mats Hellspong m.fl.), Carlsson Bokförlag, ISBN: 917203629X
FANTASIN TILL MAKTEN!, Ronny Ambjörnsson, Ordfront, ISBN: 9173249904
GÖTA KANAL, Willy Svahn, Gullers Förlag, ISBN: 9188238458
ITALIEN, serien ”Första klass reseguider”, Streiffert Förlag, ISBN: 9178863546
KULTURVÄGAR I DALARNA, Ulrika Allgefält, Länsstyrelsen i Dalarna
KÖPENHAMN, red. Marie Charvet m.fl., översättning Eja Nilsson, Bokförlaget DN, ISBN: 9175885174
NÄR LIVET TOG EN ANNAN VÄG, Karl-Erik Tallmo, ArtBin
PENTTI SAARIKOSKI ÅREN 1937-1966, en biografi av Pekka Tarkka, översättning Mårten Westö, Atlantis, ISBN: 9174866230
PÅ TEATER I LONDON, Ulf Persson, UP Media, ISBN: 9197539007
REBELLER I DET TYSTA, Marion Schreiber, översättning Annika Gegenheimer, Historiska Media, ISBN: 9185057185
RESA I TYSTA RUM, Pär Wästberg och Anita Theorell, Albert Bonniers Förlag, ISBN: 9100102261
SEKELSKIFTE, Erik Osvalds (red.), Historiska media, ISBN: 91-85057-50-9
STOCKHOLM, Johan Tell, Bokförlaget DN, ISBN: 9175884755
SVENSKA BAD, Martin Roth Kronwall, Bokförlaget Forum, ISBN: 9137123858
SVENSKAR I KRIG 1914-1945, Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg, Historiska Media, ISBN: 9185057088
UNDERGÅNGEN: HITLER OCH SLUTET PÅ TREDJE RIKET, Joachim Fest, W&W, ISBN: 9146203338
VARFÖR HAR VI DET INTE BÄTTRE NÄR VI HAR DET SÅ BRA?, Per Arne Dahl, översättning Hans Näslund, Ica Bokförlag, ISBN: 9153425480
ZORN, Bera Nordal (museichef), Nordiska Akvarellmuseet

Sherman Alexie föddes 1966 på spokaneindianernas reservat i den amerikanska delstaten Washington och har redan före 40 års ålder hunnit ge ut 16 böcker, som väckt stort uppseende i USA, där han av många betraktas som en av landets främsta nya författare. Nu introduceras han i Sverige med en ypperlig samling noveller betitlade Rödskinn, som förutom att de beskriver samtida indianernas vardagsliv visar på en berättartalang av det ovanliga slaget. Men varför introduceras han av ett så relativt litet förlag som Ordfront? Kan det ha att göra med den vassa samhällskritiken här och var? I inledningsnovellen baktalar huvudpersonen president Bush; kan det möjligen ha bidragit? Sherman Alexie är en god psykolog och som stilist söker han sin like bland andra yngre amerikanska författare. En av gestalterna vurmar för skönlitteratur: ”Hon hade aldrig mött en mänsklig varelse som var intressantare än en bra bok. Så varför skulle hon bo ihop med en ointressant indian när hon kunde bo med John Donne, Elisabeth Bishop och Langston Hughes?” Ett genomgående drag är även öppenheten för mänskliga gåtor. ”Vi människor är för enkelspåriga. Vi vill gärna tro att alla människor, platser och föremål bara är det vi ser.”

I höstas utkom den produktive Ketil Björnstad med ännu en roman, Til musikken (ännu ej på svenska). Det är en typisk Björnstad-titel; och den kan i grunden appliceras på hela hans författarskap, som genljuder av musik och där allehanda konstnärsproblematik ofta beskrivs. På svenska finns tidigare exempelvis Villa Europa (en svulstig men läsvärd historia) och dokumentärromanen om Edvard Munch. Den drygt 50-årige Ketil Björnstad återkommer här med en tät och drabbande skildring av musiken som kall och livsuppgift. Berättarjaget är redan tidigt på det klara med framtiden (”helst vil jeg sitte vid pianot og spille så mye som mulig”) och satsar allt på sin utbildning. Språket är rent, både kraftfullt och känsligt. Med psykologisk insikt och intensiv närvaro i gestaltningen skildras ynglingens väg mot drömmen om att bli en stor artist - en livsdröm som redan tidigt visar sig: ”Jeg drömmer att livet skal bli magisk, at mulighetene fortsatt finnes. Jeg drömmer om et liv som kan gi meg en fölelse av mening /- - - / Når jeg över, gir selve övingen meg mening nok. Jeg kan isolere meg i musikken, begrave meg i detaljer, hamre ned et slags sinne, eller spille Chopin for å gråte ut.”

Anne Brontës Främlingen på Wildfell Hall är inte bara en roman om alkoholism, den är också en konstnärsroman, och det är inte Huntingdon som är konstnären, utan hans fru Helen. Hennes målningar liknar Anne Brontës roman: på ytan en konservativ sedeskildring som fördömer utsvävningar och försvarar äktenskapets helgd och andra kristna värden, men bakom fasaden en berättelse om frigörelse, om kvinnans rätt att bryta sig ur ett äktenskap som förnedrar henne. Det skriver Ingrid Elam i ett insiktsfullt förord till Maria Ekmans storartade översättning till denna på flera sätt storartade roman av den yngsta av de brådmogna systrarna Brontë. Maria Ekman bidrar även med fylliga textkommentarer. Denna tidiga 1800-talsroman känns allt annat än ”1800-talsaktig” i sin språkliga fräschör och med sitt flytande, levande språk. Balansakten mellan kvinnan och mannen utgör något av romanens själva hävstång. Men författarinnan svartmålar aldrig, det mesta bär inkännandets nyansrikedom. Så här beskriver berättarjaget sin make: ”Arthur är inte vad man brukar kalla en dålig människa, han har många goda egenskaper; men han är en människa utan självbehärskning eller höga ambitioner - han älskar nöjen och är hemfallen åt köttsliga njutningar; han är ingen dålig make, men hans syn på äktenskapets plikter och glädjeämnen är inte min.”

Jonas Brun, född 1979, debuterar på Albert Bonniers Förlag med en stilsäker liten roman, Den andra tiden. Med en dröjande prosa som kan påminna en del om Jens Christian Gröndahls, men också om Artur Lundkvists och Walter Ljungqvists, beskriver han en ung pojkes sommarvistelse i Danmark med sin mamma och hennes släktingar. Nästan aldrig möter man i den unga svenska litteraturen en sådan stilistisk säkerhet och en sådan sinnlighet i språket som här - allra minst bland unga män.

Rolf Christensen har alltsedan debuten 1985 gett ut en ansenlig mängd böcker - av högst blandat slag. Här samsas titlar som Kommunala godbitar från Grönköping, Chefens idébok och Aktuella aforismer. Hans senaste bok är en roman, Nu går jag genom klippan, inledd med ett Johannes Edfelt-citat: ”Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar”. Romanen, som utspelas i Siljanstrakten, har en dimension av hembygdsromantik och framställer emellanåt ett naturnära liv med rousseauanska förtecken. Jag kommer att tänka på nationalromantiska romaner som Storgården och Johan Nordlings vid det här laget nog rätt bortglömda Siljan. Berättelsen inleds med en kosmologiskt anlagd förening, med berättarjaget i centrum, efter denna vidlyftiga introduktion vidtar en berättelse i glesbygd där frågor om universum, kvinnan och tillvarons mening interfolieras med nästan litet Stig Claesson-artade sekvenser om samtida landsbygdsliv.

Så sent som 1991 sammanställde den då 87-årige Johannes Edfelt ett urval av sina dikter för en volym i Bonniers Månpocket-serie. När nu Anders Cullhed ett drygt decennium senare med volymen Dikter presenterar ett urval ur Edfelts lyriska produktion återkommer somligt av sådant som diktaren själv valde, men vad som gör den nya volymen särskilt intressant är att den bättre belyser hela författarskapet: dels ingår här även saker från den sista samlingen, Brännpunkter (1996), men framför allt presenteras betydligt fler dikter från de tidiga samlingarna, från vilka Edfelt själv valde ut endast en per volym. Man kan också konstatera att Anders Cullheds samlingsvolym omfattar betydligt färre prosadikter än Edfelts. Därtill saknar jag här centrala dikter såsom ”Landsvägsliv” och ”Nu beträder jag åter minnets arkaiska ängder”… Sammantaget är det emellertid en insiktsfullt sammanställd bok, utmärkt väl speglande bredden i Edfelts omfattande lyriska produktion.

Fredrik Eklund debuterar med Bananflugornas herre, en roman om en sökande ung man som samtidigt självsäkert väljer att demonstrera sin homosexualitet i en livsstil där han föga bryr sig om omgivningens reaktioner. Huvudpersonen berättar i jagform om sitt liv som porrstjärna (”en manlig Pamela Andersson”) i USA (en erfarenhet han delar med romanförfattaren) samtidigt som han ger minnesglimtar från uppväxten i Sverige (ett land som han förefaller gilla att tycka illa om). ”Att ha sex med någon du inte gillar. För pengar dessutom. På film… Det skulle de aldrig kunna förstå”… och så vidare… Nu och då återkommer utfall mot hemlandet - i stil med följande: ”Sverige och dess invånare med sina undertryckta känslor.” Som rapportbok från USA:s gaykultur och porrindustri kan boken vara intressant. I en epilog skriver berättarjaget: ”Min tid som firad porrstjärna är över. Och vad är resultatet - vad har jag kommit fram till?” Som läsare undrar man faktiskt detsamma. Här bjuds mycket action men lite thinking.

Johanna Ekström, född 1970, har tidigare främst utgivit lyrik men debuterar nu med en roman: Avskedsstafetten. Det är en berättelse som till stor del utspelas i London, där för övrigt författaren är bosatt, och den beskriver - i en serie staplade episoder - den traumatiska skilsmässoupplevelsen. Den kvinnliga huvudpersonens perspektiv dominerar - en kvinna som vuxit upp i ett formidabelt bad av skönlitterär läsning: ”Den enda pålitliga världen är böckernas värld. Den andra världen är en sankmark, täckt av en skare tunn som glas. Hon vet inte om den håller att gå på.” Detta är en typiskt ”litterär” bok, men det är som om den i någon mån kvävs av sina egna ambitioner och i långa stycken engagerar den föga.

Jon Fosse är periodvis fantastiskt produktiv. Bara sedan år 2000 har han författat ett tiotal nya pjäser och flera diktsamlingar - samt exempelvis Det er Ales, som utkom förra året och ännu inte är översatt. Men att läsa Jon Fosses prosa på originalspråket, nynorska, förhöjer njutningen av hans egenartade stilkonst än mer - i synnerhet när den som här förenas med djuplodande gestaltningskonst - paradoxalt nog i en minimalistisk form, i en enkelhet som samtidigt förmår berätta oerhört mycket. Denna roman, på endast 70 sidor, påminner starkt om flera andra av hans romaner från och med tidigt 1990-tal, men här turneras temat med gamla människor vid havet och deras minnen med än större säkerhet. Suggestivt, friskt och sällsamt.

Katarina Frostensons nya diktsamling, Karkas, är språkligt en utmaning att läsa men ger man sig tid och verkligen ger sig hän denna lyriska notskrift kan man bli rikt belönad; Frostensons poesi är här nästan visionär i sina svepande utblickar över världen - några av dikterna anspelar dessutom rätt tydligt på Bushs angreppskrig mot Irak. Men bäst är Katarina Frostenson när hon utan sidoblickar ger sig hän det ”enkla” - som i dikten ”Stig”: ”det blänker skevt/ ett tennlöv på fältet/i snö, ditt spår/ Järv eller mård/ Se, det ingen ser/ ditt sken/ ädel i blicken/ nu blir du gul/ och vit igen/ dyre prins.”

Den ryske författaren Aleksandr Grin efterlämnade vid sin död 1932 mer än femhundra berättelser; två av dem kan nu läsas i den vackert formgivna volymen Det oförverkligades kust, där översättaren Kjell Johansson även berättar litet om denne särling inom rysk litteratur, vars berättelser genomgående sällsamt blandar verklighet och fantasi. I dessa två berättelser handlar det dock mindre om något fantasteri i burlesk rysk tradition utan snarare om en symbolism som samtidigt vetter mot det sagoartade. Ett sällsamt läsäventyr.

Helmer Grundströms författarskap är inte enbart litterärt betydande, det ger även viktiga bidrag till bilden av tidigt svenskt 1900-tal. Det hävdar Lennart Frick i förordet till Det är nog, med dryga hundratalet dikter som han här presenterar i en urvalsvolym i avsikt att visa på bredden i denne norrländske författare, hundra år efter dennes födelse, 1904. Helmer Grundström var oerhört produktiv och publicerade sig i flera genrer. Men mest blev det lyrik: ett tjugotal titlar. Här är mycket vildmark, glesbygdsstämningar och vardagsinteriörer. Kvaliteten är ojämn och diktionen tycks osäker. Kanske snarare kulturhistoriskt än litterärt intressant.

Madeleine Hessérus har efter två välskrivna novellsamlingar nu publicerat sin första roman, Till Isola, ett slags nutida Lawrence-romantik där en ung storstadskvinna plötsligt en dag flyr staden och småningom hamnar i allt ödsligare trakter. Samtidigt är det en resa från det medvetna till det undermedvetna, och de udda gestalter hon möter där på landsbygden kan samtidigt ses i ljuset av en sådan symbolistisk läsning. Visst ekar det av Freuds klassiska ”Vi vantrivs i kulturen”. Dock saknar jag en mer genomarbetad, mindre spektakulär turnering av temat och helheten förblir ojämn - trots Hessérus som vanligt tillrättalagda, utarbetade språk (eller kanske delvis därför?). Det är som en Eva-Lena Neiman-roman fast i mer urban skrud.

Kajsa Ingemarsson debuterade som författare 2002 och har snabbt blivit mycket populär. Läser man hennes senaste roman, Små citroner gula, kan man förstå varför. Flyhänt och med gott sinne för vardagsrealism skriver hon om en samtida ung kvinnas svårigheter med både arbetsliv och familjeliv. Detta är ett verk som gjort för att omsättas till en tevefilm av Carin Mannheimer. Lättläst och lättsmält, men litterärt sett inte särskilt intressant.

Gult ljus heter Pamela Jaskoviaks nya lilla roman, som utspelas under sent 1980-tal. Det kvinnliga berättarjaget reser runt i Sydostasien, har författardrömmar samtidigt som hon söker något, oklar vad; kanske bara äventyret. Det är lätt att associera till Suzanne Brögger, Carina Rydberg med flera i samma genre där kvinnlig ensamhet paras med gestaltning av kvinnlig utsatthet - därtill kryddat med en eller flera kärlekshistorier, ofta kortvariga. Jaskoviaks första roman, Agadir, my love, var betydligt starkare än denna berättelse, som stundtals verkar lika vilsen som sin huvudperson.

Förlaget Bakhåll har i sitt projekt att utge Franz Kafkas samlade skrifter nu senast publicerat en volym med författarens Dagböcker december 1911-1913, översatt och kommenterad av Hans Blomqvist och Erik Ågren. Detta är den andra av tre volymer med Kafkas dagböcker. I den aktuella volymen finns också flera litterära texter samt intressanta resedagböcker - inte minst den från sanatorievistelsen i Jungborn (där han tycks ha varit avståndsförälskat i en mycket, för att inte säga alltför, ung flicka). Volymen avslutas med en värdefull redogörelse för innehållet, ordlista med mera. Det är djupt fascinerande att kunna få detta slags inblick i Kafkas värld. Hans sätt att använda dagboken, som rymmer både händelser, reflektioner och litterära utkast och idéer, påminner om exempelvis Thomas Manns dagböcker, liksom Peter Weiss och Pentti Saarikoskis - för att ta några brokiga exempel.

30-åriga Alexandra Kronqvist prosadebuterar med en sparsmakad liten volym som heter Dessa trakter och där en kvinna med ett litet barn beskriver sina försök att som nyinflyttade nå hemkänsla i ett stycke svensk landsbygd, dit de nyligen flyttat. Berättarjaget konstaterar skillnaderna mellan traktens bönder och henne själv (grannbonden ”har ingen önskan om att upprätta liknelser och förbund”) samtidigt som hon försöker lära känna bygdens historia så långt tillbaka den kan spåras. De korta kapitlen bildar fragment som tillsammans blir en mosaik där berättarjaget försöker finna en fästpunkt i tillvaron. Intellektuellt men genomgående egendomligt abstrakt och opersonligt.

Gertie Lux har gett ut haikus: en vackert formgiven liten diktsamling sobert illustrerad av Lena Loiske. Sommaröga är fylld av ljusa sommarmotiv men med höstliga underströmmar: idyllen är inte entydig. Diktionen är enkel, ibland suggestiv. Koncentrationen i tematik och bildspråk lämnar utrymme för läsarens fantasi. ”Ljus över havet/ vingar lyfter ur djupet/ stenarna drömmer.” Författarinnan har långt kvar till Tranströmers existentiella djup och metaforiska djärvhet, men flera av hennes dikter vittnar ändå om lyrisk begåvning.

Lagom till sin 60-årsdag i höstas publicerade Bodil Malmsten den självbiografiska Mitt första liv, med underrubriken Den gudarna älskar dör inte. Tyngdpunkten i denna memoardel ligger på de uppenbarligen lyckliga barnaåren i en liten by nära den jämtländska fjällvärlden. Greppet att på detta sätt låta en mosaik av minnen växa fram tillsammans med en mängd reproduktioner av privata foton är tämligen ovanligt. Episoderna från svensk landsbygd på 1950-talet ter sig i ljuset av samtidens sköna, nya 3G-värld redan exotiska. Författaren, som pendlar mellan att hålla ibsensk ”dommedag” över sig själv och att livsklokt le mot sitt yngre jag, vet dock att akta sig för nostalgifällan. Berättarjaget återkommer emellanåt till nuet och skräder inte orden när det handlar om fyrtiotalisternas urspårade kamp för jämlikhet, socialdemokratins havererade utopier och över huvud taget människors tendens att var och en köra sitt eget race i livet, förblindade av materiell framgång och upplevelsehysteri.
Bodil Malmstens memoarer brinner av en lågande eld där allt är på allvar och bara finns en enda gång. Hon skriver om våra korta liv, om en värld som rusar mot undergången medan vi tar demokratin för given, liksom välfärden och allt som är. I denna memoarbok är Bodil Malmsten både luttrad och drömmare - och bättre än någonsin.

Svartvit kvinna av Teresa-Mavica Lundström består av en samling dagboksliknande prosatexter, somliga tämligen fragmentariska, som sammantaget skildrar en ung kvinnas vuxenblivande och orienteringsförsök i livet. Här beskrivs (ibland trevande, ibland med säker penna) hur det kan vara att vara ung i denna nya, sköna värld - med ett oändligt utbud av livsstilar och möjligheter för den som inte vet sin väg. Drömmar om självständighet kolliderar oavlåtligt med drömmar om tvåsamhet och kärlek. Jagpersonen har ingen säker kompass att gå efter (”en sådan som varje sekund längtar efter någonting annat eller till någon annanstans”) men redovisar här inkännande även den ängslan som bor i existensens djup.

Roger Melin, bosatt i Skellefteå, har utgivit en bok med den gamla imperativformen Gån; en volym om vandringar i Muddus och andra norrländska skogsområden; en bok som med sitt eftertänksamma anslag och sin lugna språkliga form väl korresponderar med innehållet. Roger Melins kortprosaform gränsar emellanåt till både prosalyriken och den rena lyriken. Författaren skriver inkännande om ekologiska sammanhang och starka naturupplevelser, men ändå blir det här och var litet för präktigt; litet åt Stefan Edman-hållet. Roger Melin vet ibland inte hur väl han vill - men resultatet kan ibland bli en smula pekoralistiskt. ”Att bli en jordhög som maskarna kalasar på är inte särskilt trösterikt. Lite bättre känns det när jag intalar mig att sådan jord också blir växtplatser för hjortron och blåbär och för nya stora milsvida skogar.” Roger Melin sticker inte under stol med sin ilska över det moderna skogsbrukets framfart. ”Kontrasten i landskapet gör mig vred, det har gått för långt när det finns så lite kvar av orörd skog i landet. Lite större varsamhet borde man kunna förvänta sig av oss människor.” Sympatiskt, men ofta inte mycket mer.

Det är lätt att hålla med Joseph Brodsky när han utnämner Czeslaw Milosz till en av de största poeterna, ”kanske den störste”, i vår tid. Milosz, som förra sommaren avled i en ålder av 93 år, speglar åtskilligt av 1900-talets turbulenta historia i sin diktning, där just minnen och själva minnesbegreppet är så centralt - med åren mer utpräglat personligt, varvid det kan vara frestande att (utifrån just denna aspekt) associera till den ungefär samtida Johannes Edfelt. Milosz, som 1980 fick Nobelpriset i litteratur, skriver i denna sin näst sista diktsamling, Det, bland annat om sorgen efter sin avlidna hustru. Samlingens underrubrik är, talande nog, Orfeus och Eurydike. Det är med Milosz som med många poeter: de blir bara bättre med åren. Sällan har jag läst dikter så vackra, så angelägna, som dessa.

Utsatta barn och ungdomar har lyfts fram i roman efter roman av Björn Ranelid. Så ock i den senaste, Bär ditt barn som den sista droppen vatten. I centrum för berättelsen står ett ungdomshem (vars ”vanartiga” tonåringar tecknas med stor förståelse), omgivet av ett inskränkt Landsbygdssverige - där fördomarna växer till hat i samband med den mordhistoria och den bilolycka som utlöser händelseförloppet - vilket, som så ofta hos Ranelid, vevas fram med åtskilliga repriser; det är ungefär som i en musikalisk variationssats, där temat återkommer i olika form. Precis som hos Lars Ahlin, Göran Tunström och Lars Norén - för att ta bara några exempel - är Björn Ranelid en författare som vinnlagt sig om att ge röst åt utstötta, övergivna eller udda människor. Karakteristiskt för Ranelids romankonst är den upphöjda tonen. Även här, med ämnen som ungdomsbrottslighet, incest och pedofili, håller han genomgående stilen i sin säreget stiliserade form - detta så till den grad att realismen tenderar att bli undertext och man efterhand tycker sig läsa snarast en saga, en modern legend…

Daniel Sjölin, nytillträdd redaktör för Lyrikvännen, har väckt stor uppmärksamhet med sin andra bok, Personliga pronomen, med underrubriken En melodram. Den unge författaren beskriver, tämligen parodiskt, några medlemmar i en svensk familj, och detta med en giftig udd riktad mot nyrika, trångsynta, vilkas Djursholmslika existens framstår som lika hotad som vårdad svenska. På en smått rabiat prosa, som vore boken skriven av en arg ung österrikare, häcklas han med svenskar och svenskhet. Här bara ett stilexempel: ”Där tornar orosgettot upp sig invid pendeltågsområdet så villorna trängs undan av betong och gipskatter, men ännu är vår egen ätt av frejdad stam. Härdad kärnved av fura så frisk och blyger. Inga dvärgar kommer här fram förrän de säger sitt käraste land på obruten rikssvenska. Det ska riksdagen ge i uppdrag - att rena språket från synd, ty det är synd om språket av i dag. Idas sommarvisa krossas snart till hiphopslang om inga spridda hopar av hopp samlas under flaggstången.” Det är ungt, experimentellt och samtidigt intelligent och intellektuellt.

Anne Sörmans andra roman, Sparka i mitt hjärta, handlar om en gift kvinnas försök att komma tillrätta i livet sedan hon valt att separera från sin man. Med uppslitande tydlighet skildras vanmakten inför de små barnens lidande i samband med skilsmässan. Det är en osentimental och därför än starkare berättelse, ett skilsmässoinferno på hemingwayska, med återhållet språk och korta, väl gestaltade scener. Blandningen av tidsskikt, med det förgångnas lycka och lyckodrömmar kontra nuet gör bilden av kvinnan och hennes livssituation än skarpare. En stark roman som dessutom troligen kunde bli en stark film.

Anton Tjechovs kanske mest älskade pjäser, Tre systrar och Körsbärsträdgården, har utgivits i en behändig pocketvolym, som utgör ett omtryck av en volym som första gången utgavs 1965 i förlagets serie ”Levande litteratur” (Natur & Kultur). Översättningarna, av Astrid Baecklund respektive Herbert Grevenius (som skrivit ett läsvärt efterord) är gedigna men kanske inte fullständigt up-to-date. Men de överglänser Jarl Hemmers översättning av samma verk i en pocket som Gebers gav ut 1967. Jag rekommenderar Natur & Kulturs nya pocketutgåva. Och tänk att nu kunna gå i våren ut med två underbara pjäser i kavajfickan…

Hanne Örstavik har de senaste åren etablerat sig som en av Norges mest intressanta författare. Fem av hennes sju romaner finns översatta till svenska; den senaste heter Prästen och handlar om en ensamstående ung kvinna som arbetar som präst på en liten ort i Nordnorge. Tematiken påminner en hel del om den föregående volymen på svenska, Vecka 43, med bland annat frågeställningen om rutinarbete kontra verklig hängivenhet i yrkesrollen. Kan denna huvudperson se sin prästtjänst som ett kall? Nej, hon vacklar, modernt nog, men just denna vacklan och de frågor som romanen inbegriper gör boken extra intressant. Det är inte hennes starkaste roman, men mycket läsvärd.

F A C K L I T T E R A T U R
Arvet heter Lennart Fricks personliga minnesbok om uppväxtåren i Västerbotten och förfädernas liv på den lilla gården, men är samtidigt paradoxalt allmängiltig bok om 1900-talets monumentala förändring av livet på den svenska landsbygden. I all sin enkelhet och rättframhet är detta en stark och tydlig skildring av dåtida kontra nutida liv. I sin form, med inlagda privatfoton, påminner den om både Bodil Malmstens Mitt första liv och den norske lyrikern Einar Öklands Amatöralbum (utkommen på svenska 1990). Lennart Fricks känsligt skrivna text artar sig till en lovsång till fädernas slit för överlevnaden och till en plädering för vikten av historisk förankring. Vi bär ständigt med oss människor som levat före oss, påminner författaren om. ”Det må vara värt att minnas, hur otidsenligt det än kan te sig i tidevarv som vill inbilla oss att man kan ‘vaere sig selv nok’; det kan man inte, aldrig nånsin. Rötterna kan vi, kort sagt, aldrig förneka.”

Att lyfta slöjan, med underrubriken texter om poesi och politik, presenterar - för första gången på svenska - stora delar av Shelleys politiska och poetiska teoribygge. Inom litteraturhistorien är mycket av detta känt, eller var det åtminstone förr, nu ges möjligheten för en bred läsekrets att bekanta sig med denna romantiska ikon och hans idéer. I denna samlingsvolym presenteras alltifrån prosaskisser till essäer och politiska traktater. Texterna är fint översatta av Erik Carlqvist och Gunnar Hardings förord är utomordentligt. Boken är synnerligen läsvärd, här bara exempel på några kapitelrubriker: ”Om kärleken”, ”Om livet” ”Ett försvar för poesin”, ”Om Djävulen och djävlar” och ”Ode till västanvinden”.

Bonniers Sverigeatlas är en påkostad, helt ny atlas över landet och en variant av den tidigare utgivna Bonniers världsatlas (2003). Volymen är gedigen och med koncis information om naturförhållanden, nationalparker och kompakta presentationer av alla landskap. Skalan är 1:250 000 - men från Jämtland och norröver sjunker skalan till 1:400 000. Detta är ett minus. Däremot månar man dock om påbjuden mångkulturalism i det att man noga anger även samiska namn på orter, sjöar och berg. I synnerhet topografin är mycket åskådligt formgiven. Bra också att naturreservat ritats in. Det är dock anmärkningsvärt att kalfjäll ej särskilt markeras. Uppdatering av skogbilsvägnätet lämnar en del övrigt att önska. Trots smärre brister: en gedigen och i det stora hela rekommendabel atlas.

Den naturliga näringen är en nätt liten pocketvolym där den romantiske diktaren Shelleys texter om människors hälsa och djurs existensberättigande nu presenteras för en svensk läsekrets, översatta av Erik Carlquist. Shelley, som talar sig varm för en vegetarisk kost, framstår med ens nästan som en samtida djurrättsaktivist och engagerad medlem av ”Djurens rätt”. Samtidigt springer här fram en rousseauansk ådra hos Shelley, i rader som följande: ”Jag anser att det fördärv, som präglar människans fysiska och moraliska natur, har sitt ursprung i hennes onaturliga levnadsvanor. Människans ursprung, liksom ursprunget till det universum i vilket hon utgör en del, är invecklat i en ogenomtränglig mystik.” Slaktare beskrivs som brutala, blodtörstiga och typiska krigare. Shelley manar fram ett vegetariskt fredsrike, ett Utopia fyllt av sallader och romantisk reflektion.

Under senare år har i böcker och teve porträtterats svenska småbrukare som lever kvar i gångna tiders seder och bruk. Typiskt: nu när det svenska småbruket i stort sett blivit historia, då hastar det att besöka de fåtaliga småbruk som fortfarande är i drift. Lars-Olof Hallberg, som både fotograferar och skriver, har även i tidigare böcker inriktat sig på att skildra företeelser som IT- och EU-samhället lämnar efter sig: småbruk, fäbodar och så vidare. I Den siste bonden på Tämmesboda skildrar han ett syskonpars slitsamma liv på ett litet småländskt jordbruk, där tiden tycks stå still. Hallberg har följt paret under många år. Såväl text som foto vittnar om goda insikter i småbrukets egenart, liksom om stor beredskap att verkligen använda sig av den kunskapsbank dessa människor representerar. Lärorikt - och nostalgiskt för oss som minns det Sverige som försvunnit.

De röda husen är ett påkostat praktverk med utomordentliga foton (av Olle Norling) och gedigna texter av kulturhistorikern och antikvarien Ralph Edenheim, som här söker ge en bred bild av det faluröda byggnadsarvet i vårt land samtidigt som han kommer in på hur starkt rödfärgen kommit att förknippas med vår nationella byggnadskultur. Ändå är det bara i drygt hundra år som skicket att rödmåla boningshus varit allmänt. Bruket torde ha spridits från Siljansbygden och centrala Dalarna från slutet av 1800-talet; sist nådde det Norrlands inland - där man ännu kan se en hel del omålade träbyggnader (och svenska fäbodar är än i dag till övervägande delen omålade). Falu rödfärg satte färg på Sverige samtidigt som nationalromantiken blomstrade och det svenska utbildningsväsendet just blivit allmänt - inte undra på att genomslagskraften blev stor. Denna vackra bok ger en kulturhistorisk snabblektion i rödfärgens användningsområden, på alltifrån ladugårdar och allmogehus till rådhus och kyrkor.

Det infantila samhället är en debattboksliknande volym där författaren Carl Hamilton går till storms mot en mängd tendenser i samtiden, i synnerhet de som innebär att barn inte får utvecklas på egna villkor och det faktum att ungdomskulturen påverkar även vuxna. Tillspetsat: vuxna vill vara tonåringar, barn tvingas tidigt bli vuxna (”faktum är att många flickor som inte ens fyllt tio i dag klär sig sexuellt utmanande, inte bara när de går på disko”). ”När jag nu tänker tillbaka på min egen barndom på sextiotalet och betraktar dagens barn, inser jag att den barndom jag själv hade inte längre finns.”. Författaren anser att det revolutionära sextiotalet i mångt och mycket ligger bakom den förändring som gjort att många av dagens föräldrar i hans ögon inte lever upp till den traditionella bilden av fäder och mödrar. Hamilton är inte nådig mot sina jämnåriga: ”uppgiften för dagens föräldrar är inte i första hand att sätta gränser för sina barn utan att sätta gränser för sig själva”. Hans slutsats: ”Det infantila samhället tar ifrån oss allt det livet skulle ge: mognad, visdom, erfarenhet, tålamod.”

Fantasin till makten! heter Ronny Ambjörnsons synnerligen läsvärda bok om utopiska föreställningar genom historien, med tonvikt på 1800-talet och framåt. Somligt nämns bara i förbigående, såsom medeltida kättarsekter som praktiserade kommunism à la urkristendom och 1970-talets hippiekollektiv och gröna vågen-experiment där mängder av små ”idealsamhällen” anlades runtom i västvärlden i protest mot rådande ideal. Ronny Ambjörnson har sedan tre decennier etablerat sig som en ledande svensk idéhistoriker och har nog blivit särskilt framgångsrik genom att skriva både populärt och distinkt. De olika kapitlen kan läsas som essäartade variationer över bokens tema - där rubriken samtidigt klart anspelar på ett av 68-rörelsens slagord (ofta synligt på Paris husväggar den våren…). Kapitlet om Fourier hör till de intressantaste - Fourier som bland annat föreslog att mänskligheten för att främja utvecklingen borde införa fredliga krig. Exempelvis kunde två arméer få tävla med varandra om vilken som bakade godast paj, etcetera…”

Göta kanal heter ännu en volym om den gamla vattenvägen genom Götaland. Häromåret utkom två mer guidebetonade böcker i samma ämne; den här tunga boken lämpar sig bättre för hemmaläsning. Efter ett smått patetiskt förord av direktören för AB Göta kanalbolag (eller har han sponsrat utgivningen?) artar det sig: Willy Svahn har åstadkommit en lättläst, välskriven och mångfacetterad text, med intressanta kuriosa och historiska återblickar, alltsammans ackompanjerat av fint reproducerade foton av Brita Nordholm. Det är ingen särskilt vare sig infallsrik eller djuplodande volym, men sammantaget väger den tungt både bokstavligt och bildligt. Man blir kort sagt allmänbildad inom ämnet Göta kanal.

Herrgårdsromantik och statarelände är resultatet av ett forskningsprojekt med samma titel vid etnologiska institutionen vid Stockholms universitet. Mats Hellspong, Karin Lindvall och andra som höll i kursen har ställt samman ett antal texter som ur olika synvinklar belyser vår syn på herrgården genom tiderna och vad herrgården som sådan fått representera. Den rikt illustrerade volymen erbjuder intressant läsning med idéhistoriska bottnar. Framför allt klargörs att den sociala strukturen på dagens svenska herrgård är totalt annorlunda än den som rådde för hundra år sedan. Numera har herrgårdar blivit status och köps och säljs via forum som ”Gods & gårdar”. Till och med arbetarpartiets ledare Göran Persson anser att mangårdsbyggnaden på gården han köpt inte duger utan har ansökt om att få bygga ett ståndsmässigt corps-de-logi på sin fastighet, med annex därtill. (Vad skulle Hjalmar Branting ha tyckt?)

Italien i serien ”Första klass reseguider” är utan tvekan en av de mest tilltalande guideböcker som nu finns på marknaden. Som vanligt i denna serie kännetecknas volymen av läcker design, påkostad grafik och en otrolig rikedom på illustrationer och pedagogiskt inriktad hjälp för resenärer som planerar att besöka museer etcetera. Den inledande allmänna presentationen av landet är schematisk och jag kan här och var i beskrivningarna av olika regioner sakna ett socialt och politiskt perspektiv. Det är sevärdheter och åter sevärdheter som dominerar. Ett fylligt register med utvalda hotell och restauranger återfinns mot slutet. För den som vill bedriva traditionellt turisteri torde denna volym vara perfekt.

Kulturvägar i Dalarna med underrubriken kulturhistorisk inventering av allmänna vägar presenterar ett antal vägsträckningar i Dalarna som ansetts vara av intresse av historiska eller turistiska skäl. Boken har tillkommit sedan en inventering gjorts, där faktorer som ålder, följsamhet till landskapets topografi, vägmiljö och upplevelsevärde vägts samman. Här beskrivs ett stort antal vägar från länets alla områden, parat med fina foton och detaljerade kartor. Det är sällan man ser detta slags kulturhistoria så ambitiöst presenterad.

Köpenhamn beskrivs som en ”praktisk kartguide i fickformat” - men det vill till rejäla fickor om boken verkligen ska göra skäl för namnet. Bokförlaget DN har satsat på en serie med tämligen lättviktiga introduktioner till olika städer. Boken om Köpenhamn riktar sig i första hand till människor som inte känner till så mycket om staden och som under kanske en kortare tid vill bekanta sig med ”den kongelige byen”. Förutom ett 80-tal sevärdheter omnämns kort ett antal hotell och restauranger. Staden har delats in i ett mindre antal områden och kartorna har vikts in på ett fiffigt sätt. Ett användbart register på slutet höjer den lilla guidens värde ett snäpp.

När livet tog en annan väg har underrubriken Om amalgam, fibromyalgi och konsensus inom forskningen. Journalisten och författaren Karl-Erik Tallmo skriver utifrån egna erfarenheter av amalgamförgiftning och fibromyalgi om helvetet att leva i ett tillstånd som så till den grad misstros av många etablerade läkare och handläggare inom sjukvården att tillståndet för en drabbad bara av den anledningen blir än svårare att hantera. Karl-Erik Tallmo har engagerat sig i sitt eget öde samtidigt som han blir talesman för många andra som lider i tysthet. Och i grunden är det förstås upprörande att så många människor ej får vare sig hjälp eller ersättning just därför att amalgamets farlighet ännu ifrågasätts (trots att många av dessa patienter är så kvicksilverförgiftade att deras fingrar skakar: så nervsjuka har de hunnit bli!) eller att själva diagnosen fibromyalgi av somliga läkare misstros. Många kroniskt sjuka tvingas in i än djupare depressioner när de inte ens får den sjukskrivning de självklart borde ha rätt till. Tallmos bok är viktig låt vara att den efter en koncis och skarp inledning sladdar i väg och formar sig till en bredsladd gentemot hela vetenskapssamhället.

Pentti Saarikoski ägnas en biografi i två tjocka volymer; det är gamle vännen Pekka Tarkka som skrivit den. För översättningen till svenska svarar den språksäkre finlandssvenske lyrikern Mårten Westö. I Pentti Saarikoski åren 1937-1966 behandlas perioden 1966 fram till författarens tidiga bortgång år 1983. Det är en på många sätt storartad biografi och Pekka Tarkkas ingående studium av såväl Saarikoskis leverne som av hans litterära produktion gör hans tvåbandsbiografi omistlig för alla som intresserar sig för detta originella finska geni - samtidigt som boken ger en intressant sidobelysning till mycket av det som Saarikoskis livsledsagerska Mia Berner berättar om i sin PS.

På teater i London är en guidebok till teatrarnas London med utmärkta kortpresentationer av en lång rad teatrar, inklusive adress, telefonnummer och vägbeskrivning. Förutom en kort historik av respektive teaterbyggnad eller institution ges även litet information om milstolpar i respektive teaters historia. Här och var infogar författaren, sedan många år en flitig teaterskribent, egna minnen från teaterbesök på respektive ställe. Men jag saknar en övergripande text om engelsk teater och repertoar i London samt inte minst om skeendet under åtminstone senare decennier, då Ulf Persson frekventerat dessa teatrar.

Rebeller i det tysta är en spännande ”dramadokumentär” om motståndsrörelsen i det under andra världskriget ockuperade Belgien; främst berättas den spännande historien om hur tre unga beväpnade män stoppar ett tåg med 1 600 judar på väg mot Auschwitz och lyckas frita ett stort antal fångar. Marion Schreiber, tidigare journalist på ansedda Der Spiegel, bygger berättelsen på forskning i en rad olika arkiv, och har även intervjuat en av de tre männen som deltog i aktionen. Marion Schreiber har en utomordentlig förmåga att levandegöra och skapa spänning; detta är en både spännande och lärorik bok om civilkurage och kampvilja. Efter kriget erkändes nästan en kvarts miljon belgare som aktiva medlemmar i motståndsrörelsen; sammanlagt bidrog de till att nära hälften av landets judar undkom förintelsen.

Resa i tysta rum beskriver besök i okända svenska slottsbibliotek och måste betraktas som en av förra höstens mest tilltalande och spännande böcker. Det är i grunden en bok om böcker, om boksamlande, om läsning som njutning och äventyr. Författarna Per Wästberg och Anita Theorell har i sällskap med fotografen Hans Hammarskiöld besökt tjugofem välbevarade slottsbibliotek runtom i landet och botaniserat i hyllorna och talat med ägarna. Boken ger en fantastisk insyn i dessa ofta mycket vackra - och många gånger mycket gamla - bibliotek. Författarna skriver: ”De bibliotek vi besökt hör hemma i ett fredligt Sverige som försiktigt berör den större världen eller varsamt håller den på avstånd. De har undgått brand och plundring och klarat tidens förbifarter.” Dessa bibliotek konserverar gångna tider och utgör, förstås, ett värdefullt kulturhistoriskt arv. Frågan är vad som händer nu när nyrika i allt större utsträckning kastar lystna blickar i ”Gods och gårdar” och liknande publikationer och allt som liknar herresäten säljs för mångmiljonbelopp. Vad händer när golfande låtsasherremän anländer i dundrande stadsjeepar och tar över ställen som dessa?.

Sekelskifte är en nätt liten volym där tio forskare, journalister och kulturskribenter under redaktion av Erik Osvalds och från skilda utgångspunkter beskriver den intressanta brytningstiden i det svenska samhället kring det förra sekelskiftet, låt vara att texterna omspänner tiden från världsutställningen 1851 fram till första världskrigets slut, då många framtidsdrömmar dött tillsammans med miljoner européer. Boken är lättläst och perspektivrik, idéhistoria i populärformat. Några särskilt intressanta essäer är Jan Hults text om ”den stora Atlantkabeln”, Folke Schimanski om ”resekejsaren och Norden” och Orvar Löfgren om badkulturens utbredning från slutet av 1800-talet.

Stockholm är en praktisk och finurligt upplagd liten guidebok över vår svenska huvudstad, författad av Johan Tell, som trots knappologiska upplysningar om sevärdheter med mera ändå lyckas både få med substantiella upplysningar och egna värdeomdömen som tyder på genuin kännedom om staden. Värd att titta närmre på även för oss som kanske känner till staden rätt bra.

Svenska bad är en flott bok som beskriver ett antal svenska kallbadhus längs våra kuster. Även några anläggningar vid svenska insjöar dokumenteras. Den unga duon som skrivit och fotograferat, Martin Roth Kronwall respektive Martin Skredsvik, har emellertid tagit ganska lätt på uppgiften. De har väl inte direkt slarvat, men någon djupare behandling av ämnet ges inte. Likväl: här bjuds ett stycke intressant kulturhistoria - serverat i små, lättsmälta doser. Anmärkningsvärt många av badanläggningarna förefaller vara i dålig kondition. Å andra sidan har några moderniserats. Framför allt på västkusten tycks denna sorts anläggningar stå inför en renässans. Det nybyggda, fashionabla Bjärred utanför Malmö vittnar om nytt liv för hela den gamla bad-, kur- och brunnskulturen, som möjligtvis är på väg tillbaka (medan den nere på kontinenten aldrig varit ur mode).

Svenskar i krig handlar om svenskar som deltagit i krig runtom i världen mellan 1914 och 1945. Vilka var de som reste, och vilka var deras bevekelsegrunder? Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg berättar om de 23 000 svenskar som under denna period deltagit i krig under den aktuella perioden. Den omfångsrika volymen fläckas av ett förord av f.d. regementschefen Einar Lyth, som tycker att svenska ariska mäns engagemang för nazismen under 1940-talet närmast är naturligt: ”med tanke på tidsandan och våra tusenåriga kulturella band till Tyskland är det för mig överraskande att de svenska medborgare som gav sig ut att slåss på tysk sida var så försvinnande få”. Tur att denne Lyth är pensionerad - hans åsikter är det hur som helst. De flesta svenska krigsfrivilliga tjänstgjorde i Finlands krigsmakt under Vinterkriget mot Sovjet; andra tjänstgjorde inom tyska SS, andra för västmakterna; åter andra stred för Röda armén. Den svensk som senast omkom i strid i ett socialistiskt förband var prästsonen Svante Grände som 1973 anslöt sig till den chilenska MIR-gerillan. Anmärkningsvärt är att svenskar som stred för Hitler senare engagerades av det svenska försvaret för en ”stay behind-struktur” i händelse av sovjetisk ockupation. Detta faktum är värt en egen bokvolym - snarast. I övrigt är boken spännande som en indianbok för pojkar. Genomgående mycket väldokumenterat och välskrivet.

Joachim Fest publicerade häromåret Der Untergang som Ulrika Jannert Kallenberg nu översatt till svenska: Undergången. Joachim Fest, som var 19 år då ryssarna erövrade Berlin, har tidigare i en rad böcker behandlat andra världskriget; här har han utifrån tillgänglig forskning sammanställt fakta och olika personers minnesbilder från Tredje rikets sista dagar i Berlin, med fokus på Hitler och hans närmaste i Rikskansliets bunker. Sammantaget ges här en skrämmande tydlig interiör från ett kollapsande land och ledande ideologer vars övertygelse försvinner i takt med bombkrevaderna.

Varför har vi det inte bättre när vi har det så bra? lyder den uppfordrande och tankeväckande titeln på Per Arne Dahls bok, som handlar om sätt att söka mening i livet. Eftersom författaren är präst ter sig svaren i grunden ganska givna och något egentligt psykologiskt eller djuppsykologiskt perspektiv etableras knappast. ”Ett av vår tids största hot är flyktigheten, det delade sinnet och den splittrade uppmärksamheten. Melankoli, missnöje och aggression brer ut sig i stället för engagemang, intimitet och entusiasm. Och då hjälper yttre lösningar bara en kort tid. Vi blir upphunna, och de vuxna börjar tro att det är grönare på andra sidan staketet”. Bokens huvudtema närmas via allehanda infallsvinklar - en av de bättre infartsvägarna är citatet ur Edvard Hoems roman om affärsmannen Tom Bergman, som mitt i livet resignerat konstaterar: ”Allt jag tog i blev till guld, men det blev inte till liv.”

Zorn är en god tröst för oss alla som missade förra sommarens utställning av Anders Zorns akvareller på Nordiska akvarellmuseet - som reproducerat många av konstverken och nu utgivit dem i en smakfullt designad bok, med förord av både museichef Bera Nordal (”Denna utställning hyllar akvarellisten Anders Zorn, den obesegrade mästaren”) och museidirektör Birgitta Sandström vid Zornsamlingarna i Mora (”Zorn blev en oslagbar mästare i att skildra vattenytorna, deras rörelser och mångfärgade skiftningar”). Utställningen dominerades av tre huvudteman: kvinnoporträtt, hamnscener och havsmotiv. Uppenbart är att denne nationalromantiker djupt inspirerades av vattenytor (på gränsen till besatthet; en annan konstnär som fascinerats av detta element är ju filmaren Tarkovskij). Den längsta, mer analyserande texten, har skrivits av Hans Henrik Brummer. Jag har suttit i timmar och beundrat akvarellerna. Denna bok är en källa att återvända till.

TA MIG UPP!


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème