Ett fascinerande litterärt pussel
Av Alice Thorburn

LITTERATUR
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
den amerikanska flickan Monika Fagerholm Albert Bonniers Förlag 2005 Sidantal: 491 ISBN: 91-0-010591-0 Cirkapris: 276 kr

Sandra och Doris möts i Trakten, en plats vilken som helst men med en tydligt markerad tidsförankring i tidigt 70-tal. De är runt tio år gamla och när de blir bästa vänner innebär det att de helt går upp i varandra och i sina lekar, som ofta går ut på att iscensätta verkliga händelser. Som mysteriet med den amerikanska flickan, som drunknade i träsket i närheten för länge sedan och som nu lever kvar som en myt i Trakten. Och som historien om Sandras frånvarande mamma, Lorelei Lindberg, som kanske förts till Österrike av sin hemlige älskare. Gestaltandet är ett sätt att hantera de trauman som är för svåra att närma sig utan lekens hjälp, men också ett sätt att få bryta gränser, vara allt man det man inte får vara i den vanliga vardagen.

Monika Fagerholm driver ett projekt som går ut på att skriva in flickan i historien, uppvärdera hennes värld och värde. Sandra och Doris blir här nya tillskott i den litterära tradition som befolkas av flickor som Anne på Grönkulla och Carolin i Maria Gripes Skuggor vid stenbänken: egensinniga, intensiva och stundtals närmast androgyna. Trots ungdomens överskridande eller nonexistenta sexualitet – hos Fagerholm växlar dessa tillstånd – så är de trots allt starkt definierade som just flickor. I detta är Sandra och Doris släkt med den självupptagna, stolt självständiga Diva som i Fagerholms förra bok med samma namn använde språket till att definiera och skapa sig själv och sin värld som hon ville. Men de har också mycket gemensamt med Tomas, sommarbarnet i Underbara kvinnor vid vatten som hanterade den nya sommarvärlden och den växande klyftan mellan föräldrarna som delar i ett mytiskt sammahang. Naturmystik och myt är starka inslag också i Den amerikanska flickan, liksom det att skapa, eller kanske bara se, de egna världarna: landskapet blir så hemtamt att det stiger ur sina ramar och blir öververkligt, hyperverkligt. Det är barnets värld av organiskt återkommande skeenden, de gränsöverskridande men starkt reglerade lekarna, historier och händelser i omvärlden som gestaltas som olösta mysterier i en närmast rituell inramning. Hela barndomens förstärkta mystik och helighet utvecklas här av Fagerholm, men hon går också vidare förbi den, mot vuxenblivandet och vuxenvärlden.

För Doris dör. Det står klart redan från början i den här boken, där ”vad” och ”när” över huvud taget är mindre intressant än ”hur”. Doris dör och Sandra måste leva vidare. De två flickorna har levt i symbios på det sätt som man kan göra, och bara kan göra, när man är barn och världen är besjälad. När Doris dör så dör Sandras barndom med henne, och de nya vännerna tycks alla blodfattiga och händelselösa i jämförelse med Doris. Det finns inte längre någonting som svämmar över, ingenting som sväller ur sina ramar, som Fagerholm beskriver det. Efter Doris är allting bara normalt, och hur kan man någonsin leva med normalt när man upplevt vidunderligt?

Fagerholm är inte den första som liknat det att gå från barn till vuxen vid att dö, men hon får den gamla liknelsen att kännas ny, liksom hon hela tiden får allt det hon säger att kännas nytt. Hon använder sig av sångtexter från gamla schlagers och från pop och integrerar dem i berättelsen utan att det känns sökt, hela tiden ironiskt medveten om att det hon ägnar sig åt är återvinning. Hon pekar gärna på de klyschor hon själv använder sig av och bygger på så sätt upp en ny värld av det gamla. Språket är dekonstruerat och hopsatt på nytt, men det innebär inte att det är alls svårläst. Tvärtom är det flytande, sprittande och hoppingivande mer än något annat och språket och berättelsen blir jämställda, får liv genom varandra. Vad det gäller upplägget så kan man konstatera att en liknelse vid ett pussel sällan har passat bättre in på en roman. Att läsa Den amerikanska flickan är som att börja med bilden på kartongen, där man har facit, samtidigt som man bredvid den har havet av bitar som måste sättas ihop. Redan från början står det klart vem som ska dö och vem som ska gifta sig med vem, men det återstår att se hur det kommer att ske. I början är allt ett virrvarr, men ganska snart börjar man få ordning på vissa delar av pusslet, och större skeenden växer fram allt eftersom man lägger/läser vidare. En del bitar hittar man tidigt men måste lägga ifrån sig för att de inte passar in i mönstret ännu. Andra kan man placera in på en gång. Somliga kanske man aldrig hittar.

I det stora pussel som blir resultatet finns också andra personer än Sandra och Doris, namngivna som i en lek; Ålänningen, Bombnedslaget Pinky Pink, kusinmamman och kusinpappan. De tillåts alla ha fler än en dimension i sig, och ibland lurar oss boken att tro att en av dem är mer sann än en annan bara för att strax därefter dra undan mattan för oss och ge oss en ny vinkel. Trots detta känns den aldrig ologisk, aldrig annat än helt sann samtidigt som historien är nog så fantastisk. Stilen är associativ och broderande, och ofta kastar boken ut lösa trådar för att långt senare, kanske, samla ihop dem igen. Långt ifrån alla blir dock insamlade, och det är Fagerholm högst medveten om, men nu är ju livet en gång sådant att det är fullt av lösa trådar. Och dessutom kommer det en del två, vilket man för övrigt inte kan vara annat än innerligt tacksam över. För det här är en helt underbar bok, inte lik någon annan men ändå en essens av alla böcker, med en historia helt olik det egna liv man levt men ändå otroligt överensstämmande. Det är 491 sidor som man inte kan vänta tills man fått läsa färdigt, och som man sedan inte kan förlåta för att de trots allt tagit slut.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.