 |
| |
Sammanbiten ilska på Europas vägar
arga män utan ben [aaltra]
| Betyg: |  |
Detta är utan tvekan den bästa film jag sett. Hela filmen igenom bubblade orden ”detta är fantastiskt” upp. Vilka känslofyrverkerier! Jag kände mig som en nyöppnad champagneflaska hela filmen igenom.
”Arga män utan ben” handlar om två grannar på den belgiska landsbygden. Deras långa osämja utmynnar en dag i ett bråk inuti den enes skördevagn. Vagnen slår igen över de brottande två männen och båda blir rullstolsbundna. Nu startar en oefterhärmlig roadmovie genom Nordeuropa vars mål är att hämnas på den finska vagnstillverkaren. Detta är två panka handikappade män utan något som helst samvete.
Helst skulle jag vilja låta bli att berätta några detaljer i min recension eftersom ju mindre man förväntar sig, desto bättre blir den här sortens film. Det mesta av stämningar och relationer berättas genom filmsekvenser utan samtal, manus är närmast obefintligt. Man inser snart att frånvaron av ord berättar tusen gånger mer än ett samtal någonsin skulle kunna.
Relationen mellan de två envetna grannarna är också en vacker historia i sig. Den motorcrossgalne tunne arbetarprotagonisten (Kervern) med sina små knyckar på nacken, irriterar sig grundligt på den store svartmuskige jordbruksarbetaren (Delépine) tvärs över gatan. Men efter olyckan ser man plötsligt hur mycket gemensamt de två fienderna egentligen har. Båda är som två tonårspojkar som aldrig vuxit upp och efter att ha blivit rullstolsbundna ser de sig berättigade till att bete sig precis som de vill. Deras intressen vävs samman under resan och till slut har de bildat en alldeles egen enhet.
Filmen är svartvit, vilket är ett genialiskt drag – den spartanska färgskalan belyser den lilla människans utsatthet och sammanbitna envishet på ett lysande sätt. Även de tekniska svårigheterna har man övervunnit: oavsett om det utspelar sig i ett soldränkt sommarlandskap i mellersta Europa eller i en lysrörsbelyst finsk bar behåller filmen samma komposition och stil.
Vad är det då som gör denna film så fantastisk? En recension är som bekant oerhört subjektiv, och för min del utgör det franska språket, den haltande engelskan och de kulturella mötena en stor del av humorn. Men det är även min erfarenhet av en uppväxt på landsbygden och huvudpersonernas och deras tillfälliga mecenaters sammanbitna raseri som får mig att sitta och småfnissa filmen igenom. Filmen innehåller dessutom en stor portion av överraskningar vilket både blir komik och spänning – först ett skratt sedan ett förundrat ”Vad ska de göra nu?”.
Det är inte politiskt korrekt att skratta
åt två ensamma ledsna och arga män som resonerar som
barnrumpor, men kanske just därför är det så befriande
att göra det… 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.