ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
|||
Atmosfärrik klassiker
bärs upp av Hepburn breakfast at tiffany's
De romantiska komediernas Grand Old Lady, “Breakfast at Tiffany’s”, finns nu på dvd, klädd i gyllene fodral och med utmärkt bildkvalitet. Något mindre anstår knappast denna klassiker, som kom ut 1961 och har blivit stilbildande inte bara inom komedigenren utan också när det gäller mode; Audrey Hepburn i huvudrollen blev, med hjälp av de höga håruppsättningar och små svarta Givenchyklänningar hon bär i filmen, sinnebilden av stil.
Hepburn spelar Holly Golightly, en kvinna som väl närmast kan beskrivas som en sorts lyxprostituerad, eller med en finare omskrivning, sällskapsdam. Hon livnär sig hur som helst med hjälp av pengar hon får av uppvaktande män och hon lever för stunden. När en ung författare, som i sin tur får hjälp med uppehället av en rik dam, flyttar in i Hollys hus och de två blir vänner, tvingas Holly ifrågasätta det liv hon hittills har fört. Holly Golightly är en intressant karaktär, även om hennes prostitution snarare antyds än egentligen behandlas, och trots att hon länge framstår som enbart ytlig och kokett. Audrey Hepburn ansåg sig vara för introvert för att passa i rollen som den lättfotade Holly, men i stället tillför just denna egenskap hos henne ett djup som gör att Holly går att tro på. Hepburn lyckas visa tvivlet och eftertanken som finns under Hollys ständigt soliga yta, och som oundvikligen leder till en vändpunkt i hennes liv. Det är svårt att efter filmen minnas någon egentlig intrig eller att se något vidare djup hos de andra karaktärerna, men Holly som karaktär lever kvar, liksom vissa utsökta scener. Framför allt inledningsscenen där Holly äter frukost vandrande förbi juvelerarbutiken Tiffany’s på en tom New York-gata hör till filmhistoriens klassiker. ”Breakfast at Tiffany’s” känns i mångt och mycket tidlös. Kläderna och miljöerna är visserligen sextiotal, men skulle lika gärna kunna förekomma i dag. Inredningen gjordes med flit smaklös, vilket leder till att den inte vittnar om sin tid alls som den skulle ha gjort om man hade följt dåtidens mode. Att det går att göra sagor om prostituerade än i dag visar inte minst ”Pretty Woman”. Filmens egentligen enda daterade inslag är
Mickey Rooneys porträtt av Hollys japanske granne mr Yunioshi, men
det är å andra sidan riktigt daterat. Det är ett i dag
otänkbart onyanserat nidporträtt, och en riktig skönhetsfläck
i en för övrigt mycket välpolerad film. Trots allt är
den en klassiker med rätta, främst på grund av att den
förmedlar atmosfär så starkt. Efter att ha sett den vill
man plötsligt inget hellre än att möta dagen på en
morgontidig gata i New York. |
|||
|