En
historia som gjord för att filmas
 |
|
|
När Charles Fraziers bok ”Åter till Cold Mountain” kom ut 1997 måste Hollywoods producenter ha jublat. Boken är som gjord för att bilda underlag till en storfilm, närmast självskriven att Oscarsnomineras – och just en sådan film blev det.
Inte mindre än sju Oscarsnomineringar har den fått, filmen som nu av Washington Post kallas för ”årets bästa film” på busskursaffischer över hela landet. Kritiken har varit blandad i USA, men överlag har Anthony Minghellas nya storfilm fått goda recensioner. De kritiker som tycker om filmen prisar just det episka, storslagna i den, samt dess skildring av krigets effekter på omvärlden och på dem som blir kvar hemma. Kritiska röster klagar på filmens längd (2 timmar 35 minuter) och hävdar att den känns kall och oangelägen. Att man förväntas sympatisera med en desertör är också en sak som möjligen kan få amerikaner att i dessa dagar känna sig tveksamma inför filmens budskap.
”Åter till Cold Mountain” skildrar en kärlekshistoria under det amerikanska inbördeskriget och handlar om sydstatssoldaten W.P. Inmans långa vandring från fronten tillbaka hem till sin trolovade Ada, som gör sitt bästa för att överleva i den lilla byn Cold Mountain i North Carolinas bergstrakter. Stjärnregissören Anthony Minghella har tidigare gjort exempelvis Oscarsöversållade ”Den engelske patienten”, och han har här använt sig av stjärnskådespelare ned i minsta biroll. Huvudrollerna innehas av Jude Law, Renée Zellweger och Nicole Kidman. Kidman berättar om sin rollfigur Ada:
- Ada är en fantastisk roll att spela – hennes resa från en sorglös sydstatsflicka, som aldrig gjort något praktiskt i hela sitt liv, till en kvinna som lär sig att överleva under de värsta tänkbara förutsättningarna.
Hon prisar också Renée Zellwegers rollfigur, den bitska arbetarflickan Ruby:
- Det är väldigt ovanligt med två så pass intressanta kvinnliga roller i en och samma film.
Jude Laws rollfigur är baserad på en verklig person, nämligen en av Charles Fraziers förfäder som vandrade från Virginia till Carolina under kriget. Frazier brukade lyssna till hans och andras berättelser när han växte upp, och bestämde sig då för att skildra dessa människors kaotiska liv. Filmen är full av hemska scener, och oavsett om man befann sig på fronten eller i den allt fattigare hemmiljön tvingades man många gånger vara både drastisk och hänsynslös för att överleva. ”Åter till Cold Mountain” är dock inte främst en krigsskildring, utan en berättelse om den deserterade soldaten på sin väg hem. Detta har fått regissören Minghella att se likheter med ett verk så grundläggande för den episka berättelsen som Homeros *Odysséen. Att jämföra sig med ett sånt mästerverk må vara vågat, men det finns onekligen likheter, både i Inmans strapatsfyllda hemresa kantad av möten med skilda människor och frestelser, och i skildringen av Adas ståndaktiga försök att överleva och stå emot ”friarna” där hemma.
Inspelningen gjordes i Europa, närmare
bestämt i Rumänien, inte långt från Odysseus hemtrakter
i Grekland. Att hitta miljöer i USA som liknade 1800-talets North Carolina
var nämligen svårt, så när en av filmens producenter
skickade hem bilder från en fotvandring i Karpaterna i Transsylvanien
blev Minghella eld och lågor. Noggrann omsorg har också lagts
på musiken, som inkluderar sydstatsmusik från tiden och dessutom
nyskriven musik av Jack White, ena halvan av White Stripes. Jack White debuterar
också som skådespelare i sin relativt stora roll som desertören
och musikanten Georgia. 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.
Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat