En väv av händelser
Av Inger Carlsson och Lydia Duprat

Betyg:

"Crash” inleds med att polisen anländer till en trafikolycksplats där man även funnit kroppen efter en ung man, som uppenbarligen har mördats. Därefter förflyttas vi ett dygn bakåt i tiden och får bevittna de händelser som har lett fram till detta scenario.

Det här är en intensiv och stark film där människors förutfattade meningar om varandra leder till att flera allvarliga händelser utspelar sig och vävs samman med oanade följder. ”Crash” är en film i samma tradition som Robert Altmans stilbildande ”Short Cuts” eller ”Magnolia” av Paul Thomas Anderson. Här är de flesta medverkande huvudroller i sin egen rätt; deras vägar korsas, till synes slumpmässigt, och de val de gör under dessa flyktiga möten får med tiden konsekvenser för dem själva och andra.

”Crash” visar att människor kan vara både goda och fördomsfulla på samma gång, att de ibland, påverkade av yttre omständigheter, agerar mot sitt bättre vetande eller tvärtom för en gångs skull låter sig vägledas av sitt samvete. I ”Crash” är leoparden inte dömd att för alltid bära sina fläckar: människor förändras, till det bättre eller till det sämre, av sina upplevelser och erfarenheter, av sina misstag eller av de trauman de har undergått.

”Crash” är en film som tål att ses flera gånger. Missa inte att se den minst en gång!

En ständigt ond cirkel
Av Jon Asp

Betyg:

Problematiken i ”Crash” illustreras med pregnans just efter ouvertyren när ett välbeställt vithyat par (Bullock och Fraser) vandrar gatan ner i ett likaså välbeställt vithyat kvarter i Los Angeles. Två unga svarthyade män (Ludacris och Laurenz Tate) utgör rumsliga avvikelser och inleder en konversation om hur otacksamt det är att som svart i en vit enklav ständigt bli betraktad som potentiell våldsman, för att i nästa ögonblick rikta en pistol mot det vita paret och beröva dem deras åtråvärda bil. Ömkande i hemmet sammanfattar Bullock dödläget: om man inte vänder sig om på gatan blir man rånad, vänder man sig om är man rasist. Offer för hennes resignation blir en nyss tillkallad låssmed samt parets nanny, båda två svarthyade.

Fördomar sätts alltså på spel för att snart komma tillbaka i matchen. Nästan samtliga karaktärer i ”Crash” är exemplariskt verbala och drar sig inte för att delge sina självklara åsikter som oneliners i bästa understatement-anda. För vissa, som Bullocks lyxhustru, tycks de förutfattade meningarna ofrivilliga, medan andra – som exempelvis Matt Dillons polis – skapar sina fördomar helt på egen hand. Efter dåliga erfarenheter med en svart läkarsekreterare som nekar hans sjuka pappa ett specialistbesök förvisar Dillon utan märkbar anledning ett välbärgat svart par till vägrenen. Mannen i förarsätet är nykter, medan kvinnans enda förseelse är en fellatio som hon just gett sin partner. När Dillons sergeant inser att han inte kan sätta dit dem ofredar han kvinnan grovt. Den unge poliskollegan (Ryan Philippe) vill men törs inte ingripa. Makens värdighet sätts därmed på hårt prov, men lyckligtvis avlåter han den tillfälligt och situationen stannar vid nämnda övergrepp. Senare i filmen fastnar samma svarta kvinna i sin brinnande bil efter en olycka. Som förste auktoritet på plats ges samme trakasserande sergeant tillfälle att visa hjältemod; när allt kommer omkring är hudfärgen obetydlig till och med för honom. Han sällar sig därmed till den ansenliga skaran till-insikt-kommande rasistiska vita män i filmhistorien (tänk till exempel Billy Bob Thorntons fångavrättare i Monster’s Ball). För åskådaren står ytterligare flera hjärtbrytande omvändningar för dörren. Även Philippes polis ges möjlighet att sona sitt samvete när han senare i en liknande situation räddar samme svarte man undan förödande konsekvenser.

Under några hektiska dygn i L.A.:s anonyma universum staplas liknande nedslag på varandra, det ena tydligare än det andra. Kring ett tjugotal karaktärer avhandlas bilolyckor, desperata familjeförsörjare, infekterade könsrelationer, anpassliga karriärister, korrumperade poliser - men temat för dagen är framför allt rasism, rasism och åter rasism. Av detta späckade material borde debutregissören Paul Haggis på sin höjd ha nöjt sig med en kortfilm, i stället för som nu en uppsjö kortfilmer som tangerar varandra, med en budskapsiver som låter påminna om Paulo Coelhos roman Alkemisten. För så rullar ”Crash” vidare, i en ständigt ond cirkel, där var och en – vit som svart – i första hand söker slå vakt om sitt eget och därför inte tillåts bryta djupt rotade fördomsbarriärer, trots att intentioner knappast saknas.

Berättarmässigt torde ”Magnolia” vara en stor förebild, vilket inte minst understryks i slutet. Under filmens tio sista finstämda minuter klipps det frekvent mellan försonande och pånyttfödda själar. Till och med Bullock kryper till korset när hon utser den tidigare kränkta nannyn till sin bästa vän – efter att ha blivit nekad sällskap av väninnorna som är upptagna på gymmet.

Ensembledramer av förevarande sort vilar ofta på slumpmässiga möten, mer eller mindre sannolika. I ”Crash” finns emellertid ingen som helst trovärdighet. Med god vilja skulle den kunna ses som en enda lång parodi på sina föregångare, om avsikten varit litet mindre anspråksfull vill säga. Men regissören kan inte sluta mjölka rasisttemat i scen efter scen efter scen, med de mest onyanserade karaktärsbeskrivningar som följd. Därtill toppar han var och varannan sekvens med högljudd situationskomik och verserade cynismer, som för att distrahera åskådarens intellekt och på så vis möjligen kunna mörka hur fattig filmen egentligen är.

Som upplysningsfilm för personer som förlorat sin egen reflektionsförmåga och sina egna känselsprötar och som föredrar att bli pådyvlade andemeningen som rafflande hjärntvätt, fungerar filmen säkert utmärkt. Men gentemot biobesökare med bara lite högre krav än så, mot dem som när blott ett uns av hopp om anständig dramaturgi, är ”Crash” en enda stor skymf. Då hjälps inga ädla avsikter eller skådespelare som levererar en efter en. Paul Haggis fortsätter nämligen sin kräftgång i samma övertydliga fåra som renderade ”Million Dollar Baby” dess framgångar (och som han skrev manus till). För märk väl att det handlar om ett filmiskt ödeläggande som icke desto mindre tycks generera den ena publik- och kritikersuccén efter den andra, och som bevisar att jag förmodligen är helt fel ute.