Bild: svensk filmindustri

Karaktärstark dramathriller om nutida cowboy
Av Alice Thorburn

down in the valley
Manus och regi: David Jacobson
I rollerna: Edward Norton, Evan Rachel Wood, Rory Culkin, David Morse, Kat Dennings, Bruce Dern m. fl.

Betyg:

”The valley” i filmens titel syftar på San Fernando Valley, en förstad till Los Angeles där det mest framträdande är en tolvfilig motorväg. Men området där det ligger är också naturskönt med berg och rancher, och det är dessa två världar som möts i David Jacobsons film. Tobe är en ung, uttråkad tjej i övre tonåren som lever med sin bror och sin far i ett medelklassområde. När hon möter den lite äldre och annorlunda Harlan, blir hon både fascinerad och förälskad. Att Tobes far, polisen Wade, är skeptisk till förhållandet gör det bara ännu mer spännande och romantiskt. Harlan är en udda typ, charmerande vältalig och artig, och med en gammaldags chevaleresk cowboymoral. Han har arbetat på rancher och lever ett cowboyliv även i the Valley, vilket inbegriper såväl stetsonhattar och hästar som skjutövningar med pistol. Bara av det kan man dra slutsatsen att verklighetskontakten inte är helt god, och det visar sig snart att den värld Harlan lever i ser litet annorlunda ut jämfört med omgivningens. Han har svårt att acceptera saker som inte passar honom, och han omtolkar gärna människors uttalanden och handlingar så att de ska passa in i hans historieskrivning.

”Down in the Valley” är ett drama som mörknar alltmer mot thriller. Filmen är snyggt fotograferad och trots wide screen-formatet finns en intimitet i berättandet. Det beror mycket på att filmen är så personcentrerad, och närmast undantagslöst rör sig runt sina fyra huvudkaraktärer. Porträtten av dessa är mycket nyanserade och fantastiskt trovärdiga, framför allt det av Tobes lillebror Lonnie, spelad av den lysande Rory Culkin. Lonnie är en tystlåten pojke som avgudar sin äldre syster och lider av bråken mellan henne och pappan, och Harlan blir för honom en vän och en manlig förebild, som på många sätt tar honom på allvar som ingen gjort förut. I Lonnies bakgrund ligger trauman vi bara anar, och det är också en av den här filmens styrkor: den säger inte för mycket. Om Tobes och Lonnies mamma talar filmen till exempel aldrig, men vi kan ändå ana att hon har betydelse för relationerna inom den lilla familjen. På samma sätt finns i Harlans bakgrund händelser som framträder som glimtar och meningar i förbigående, och som låter oss ana den värld av erfarenheter och människor som finns bakom honom och som har format honom. Även fadern Wade, spelad av David Morse, verkar dölja en avgrund av känslor bakom sin ordkarghet. Evan Rachel Woods Tobe är dock tunnare gestaltad rent manusmässigt, och hennes tonåriga blandning av Lolitaroll och trulighet efterlämnar inga starka intryck.

Alla skådespelare i ”Down in the Valley” gör mycket starka insatser, och det gäller naturligtvis också dess stora affischnamn Edward Norton. Hans Harlan har en dubbelhet i sig som gör honom omöjlig att avfärda som bara en psykopat. För samtidigt som han blir alltmer våldsam och oberäknelig så finns hans ömsinta och charmerande sida kvar, och han ger Tobe och Lonnie det de inte får från sin far: förståelse, omtanke och uppmärksamhet. Trots att han kräver obrottslig lojalitet i utbyte så är han långt ifrån alltigenom ond eller dålig. Psykologiskt intressant och med fenomenala insatser från sina skådespelare är ”Down in the Valley” ett mycket sevärt och tankeväckande drama. 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.