Bild: triangelfilm

Förutsägbar som svensk film är mest
Av Jon Asp

doxa
Manus och regi: Leif Magnusson
Med: Eva Rexed, Cilla Jelf, Torkel Pettersson, Pernilla August, Freddie Wadling, m. fl.

Betyg:

I en nyskriven svensk handbok om manusförfattande blöter långfilmskonsulenten Per Nielsen ett i sammanhanget lätt elitistiskt argument. ”Jag tycker faktiskt inte att det ska vara allas rätt att få sina manusförslag bedömda av Filminstitutet”, säger han och antyder det orimliga i att läsa de hundratals ansökningar som strömmar in årligen. Ganska befriande och mindre politiskt korrekt än vad vi är vana med från Filminstitutets håll. Problemet kvarstår dock: hur hitta de bra manusen? Det är ändå på det stadiet som svensk film ofta brister. Skickliga skådespelare, personinstruktörer och hantverkare tycks det finnas gott om.

Hur som helst förlorar filmkonsulentens uttalande i värde när den svenska biopubliken nu konfronteras med ännu en hopplös svensk film. Det skulle vara högst intressant att veta hur Nielsens kollega Lena Hansson Varheygi tänkte när hon beviljade sex miljoner i förhandsstöd åt Leif Magnussons andra långfilmsprojekt (vilket är mer än vad regissörer som Roy Andersson och Lukas Moodysson fick av samma konsulent samma år, 2003). Förvisso närde Magnussons debut ”Hela härligheten” (1998) vissa visioner och i förhållande till vad vi nu står inför tycks den närmast upplyftande. För ””Doxa”” är så fattig, så lam och så utan potential att man undrar just om inte vem som helst faktiskt borde ha rätt att få sitt manus värderat av Filminstitutet.

Enda lovvärda ambitionen med valet av ”Doxa” är att den tillhör en förhållandevis ovanlig svensk genre blott genom att vara varken polisfilm med litterär förlaga eller standardiserad ungdomsfilm. Sanna (Eva Rexed) är aktivist som hänger runt med sina polare, repar bilar och skriver flyers för att visa sin motvilja mot olika auktoriteter i samhället. Pappan (Freddie Wadling) är cancersjuk sedan en tid och ligger för döden. Sannas upptäckt av urklippta dödsannonser över pappans arbetskamrater leder henne in på tanken att sjukdomen utlösts av skadliga arbetsförhållanden och hon anträder således jakten på de ansvariga.

Berättarrösten är hennes egen och tilltar i takt med att rättvisepatoset växer. Ytterligare insikter gör henne allt mer desperat och omständigheterna mynnar ut i en Davids kamp mot Goliat, där huvudpersonen som det brukar heta tar lagen i egna händer. Undertext skapas av allmängiltiga spörsmål om rätt och fel. Till vilket huvudpersonens gärning räknas får ni lista ut själva.

Om nu filmen lider av ett omöjligt manus bör också tillstås att gestaltningen inte är ett dugg bättre. Än mer uppseendeväckande är att till och med skådespelarna misslyckas leverera. För när inte ens den vanligtvis så gedigna Pernilla August - här som auktoritär chef - agerar med trovärdighet säger det något om vilka undermåliga karaktärer som skådespelarna har att kämpa med.

Filmens kanske enda behållning är när Anders Ahlboms alkade revisor – efter ett vänligt bemötande inledningsvis – skickar den oblyga Sanna och hennes väninna på porten. ”Redan när ni kom in här tyckte jag ni verkade dumma i huvudet”, säger han med anledning av deras bristfälliga kunskaper i musikhistorien. Sekvensen är inte viktig för historien men talande för vad ”Doxa” - och ofta svensk film i allmänhet - inte är: oförutsägbar.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.