"I hear dead people"
Av Pia Rosborg

Föreställ dig att någon dig närstående just hade dött och att du mitt i sorgeprocessen fick ett meddelande från den personen via en röst på din teve eller din mobiltelefon. Meddelandet skulle vara något kort och betryggande i stil med att personen har det bra och älskar dig. Efter det skulle du kanske börja tro att gränsen mellan de levande och döda inte är så tydlig som det har sagts. Det är i alla fall vad anhängare av EVP, Electronic Voice Phenomena, tror eftersom de menar sig ha tagit emot sådana meddelanden. Det är också vad Michael Keatons rollfigur Jonathan Rivers i ”White Noise” råkar ut för – men med de mer skrämmande följder som skräckgenren påbjuder.

Michael Keaton och Nicholas Elia i "White Noise ".	foto: outnow.ch

Organisationen som ägnar sig åt EVP, American Association of Electronic Voice Phenomena, har existerat sedan 1982 och har en hemsida full av information om vad folk säger sig ha sett och hört, och hur man själv kan börja spela in meddelanden från de döda. Paret som driver organisationen, Tom och Lisa Butler, har också bidragit med extramaterialet till ”White Noise”. Efter att ha sett filmen var jag faktiskt så skärrad att jag drog mig lite för att titta på det materialet, men det hade jag inte behövt vara. Det handlade mest om ett gäng amerikanska pensionärer som hade seanser, samt om hur makarna Butler går omkring och ”förnimmer” saker i ett par hus som det anses spöka i. De flesta av de intervjuade verkar ha börjat med EVP just för att en familjemedlem dött. En skeptiker skulle kanske säga att människor som sörjer inte är de mest objektiva när det kommer till påstådda tecken från personen som är mål för deras sorg, men makarna Butler menar att de vill sprida kunskap om fenomenet för att visa för sörjande att döden inte behöver vara så definitiv som den verkar. De känns ganska sympatiska och balanserade (förutom allt förnimmandet då) och placerar sig så till vida ganska långt ifrån andra grupper med ett intresse för det övernaturliga, som exempelvis galna Heavens Gate-sekter och profithungriga scientologer.

Annars är det intressant att se den stora kontrasten mellan hur ”White Noise” framställer EVP och hur organisationen som är experter på ämnet gör det. I filmen uppsöks Jonathan Rivers inte bara av goda röster från den andra sidan utan också av illasinnade, och de senare är inte glada på människor som försöker överbrygga klyftan mellan levande och döda. Till skillnad från filmens Jonathan säger makarna Butler att de aldrig fått några hotfulla meddelanden under sitt trettonåriga inspelande. Men jag, som sett alldeles för många avsnitt av ”Arkiv X”, kommer på mig själv med att tro att det är ett avsnitt av den serien jag tittar på och att när Mulder och Scully (som alltid skeptisk) har lämnat makarna kommer något förskräckligt att hända med dem som straff för att de tagit sig friheter med ursprungliga krafter. Min uppfostran i hur man ska handskas med det övernaturliga kommer trots allt från film och teve.

För vi ska inte glömma att enligt filmisk logik ska man inte mixtra med saker man inte har tillräcklig kunskap om. I grunden är det ju faktiskt vad nästan all skräck- och kanske framför allt science fiction-film handlar om: man ska inte försöka skapa sitt eget Frankensteins monster, inte i rent vetenskapligt syfte titta på det där videobandet som en massa ungdomar sägs ha dött av, inte försöka återskapa dinosaurier som underhållning i en nöjespark. Kort sagt ska man inte behandla liv och död som något som kan förklaras med vetenskap.

Nu får man ju hoppas att makarna Butler inte råkar ut för något och att de får fortsätta spela in meddelanden från de döda tills de själva dör och kan börja meddela sig från andra sidan. Det verkar trots allt så harmlöst – om man nu inte blir för beroende förstås. I ”White Noise” har Jonathan en son som han ständigt lämpar över på sin före detta fru, först för att han sörjer sin nuvarande frus bortgång och sedan på grund av sin växande besatthet av EVP. Att Jonathan i slutet av filmen meddelar sig till sin son via radion verkar som ett dåligt substitut för att ha ägnat honom mer uppmärksamhet i livet. Det är solklart varför människor som är i stor sorg skulle ha behov av en sån här sysselsättning, men jag väljer ändå att vara Scully. EVP-utövarna må säga hur mycket de vill att gränsen mellan levande och döda inte existerar: tills jag fått mitt första meddelande från andra sidan tycker jag det verkar vettigare att lägga sin tid och kraft på den här.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat