Att kvällspressen skulle falla platt för ”Mystic River” var föga förvånande, mer frapperande är emellertid att Sveriges tre största morgontidningar, DN, SvD och GP, är lika förbehållslösa mot Clint Eastwoods senaste film.

Baserad på en kritikerhyllad bästsäljare och tolkad av några av USA:s mest populära skådespelare, förutspår SvD:s Stefan Spjut att filmen kommer att röna stora framgångar vid nästa års Oscarsgala. På intet sätt en förhastad slutsats – ”Mystic River” innehåller flera av de element som vanligen premieras: effektfull dramaturgi, storslaget fotografi, konfliktfyllda men kärleksfulla relationer, tidskast som ökar filmens sentimentalitet, och ett statistiskt sett allt vanligare samhällsproblem (pedofili).

GP:s Mats Johnson upplever filmen inte bara som en välspelad mordgåta, utan också som ett starkt relationsdrama, medan DN:s Helena Lindblad inte tycks mindre betagen: ”ett säreget starkt drama om det sociala arvets mörkaste sidor”. Nöjd över att äntligen få se något från USA som liknar konst, bedyrar recensenten att hon inte är ironisk - vilket är på sin plats.

Om man skulle bedöma ”Mystic River” utifrån två olika genrer, ligger thriller och drama nära till hands (eftersom det är vad den gör anspråk på att vara). Som det förra fungerar filmen bra; långt ifrån alla mordhistorier är lika väl berättade och genomtänkt intrigerande. Men som psykologiskt relationsdrama höjer den sig inte ett uns över genomsnittsnivån i Hollywood, och blir alltså kvar på kalkonstadiet.

Tre 11-åringar - Jimmy, Sean och Dave - spelar landhockey i grannkvarteret i Bostons utkanter, när de får för sig att skriva sina namn i ännu ej stelnad cement. Dave, den osäkre av dem, har bara hunnit halvvägs när två män i bil stannar till. En av männen tillrättavisar pojkarna deras oskyldiga upptåg och tar med sig Dave i bilen, som senare blir våldtagen. Fortfarande 25 år senare tycks denna incident stå i direkt förhållande till allt som händer i de tre barndomsvännernas liv. Nog för att den lever kvar i männens medvetande, men knappast så att Daves traumatiska upplevelse utmäter allas framtida öden, som filmen insinuerar.

Med nyvunnen självinsikt förklarar Dave för sin fru att han inte har varit sig själv sedan den dagen. När han vidare identifierar sig med vampyrerna i filmen han ser, som en levande död, når vardagspsykologiserandet sitt klimax. Med den mest patetiska av symboliker, applicerad på ett av de vidrigaste och moraliskt mest förkastliga övergrepp, förväntas vi känna fasa och medlidande.

Helena Lindblad har en enda invändning mot filmen. Hon anser att kvinnoporträtten är beklämmande, både till innehåll och till hur de tolkas, även om ”Mystic River” är en mansfilm. I det har hon helt rätt: de få gånger kvinnorna ges utrymme, känns skådespelarprestationerna ofta malplacerade (Marcia Gay Harden spelar över som Michelle Pfeiffer i en skräckfilm, vilket inte fungerar särskilt väl i en film med seriösa dramapretentioner). Ändå förefaller Helena Lindblads anmärkning blott vara det korrekta genusperspektivets, något comme il faut att tillämpa för att åtminstone verka ifrågasättande, men som ändå inte går i clinch med någon eller något. För faktum är att en av filmens mer substantiella förtjänster skulle kunna vara en kritik mot ett alltjämt förhärskande patriarkat som orsakar tragiska händelser, i amerikansk landsortsmiljö inte minst. Detta betonas i så fall just genom kvinnornas frånvaro eller, som i en av filmens sista scener, genom deras sätt att underordna sig männen. På macbethskt vis, teatraliskt och främmandegörande, sammanfattar Jimmys fru sin makes agerande. Den känslosamme familjefadern, tillika kvarterets omedgörlige maffialedare, upphöjs för sitt vedergällningsbegär till kung, efter att på felaktiga grunder ha mördat Dave, fruns svåger.

Om man inte läser in en negativ patriarkatsskildring, är filmen anmärkningsvärt omoralisk, och därför oamerikansk ur en aspekt. Tillbaka på barndomens oskyldiga gata, efter att Dave barbariskt fallit offer för Jimmy och hans allierade råskinn, frågar Sean, mordutredare och den tredje barndomsvännen, Jimmy när han senast såg Dave. Ångerfull, och inte så litet bitter, svarar Jimmy att det var - 25 år sedan.

Dessa män återvinner inte bara varandras sympatier (Jimmys misstag blidkas av Sean), utan möjligen också publikens, eftersom de, sedan dagen då deras vän blev våldtagen, tvingats leva med ett dåligt samvete som renderat dem oräkneliga sorger. Som väl är tycks de nu kunna slå sig till ro; Jimmy förvisso med en dotter mindre, men med unisont stöd och förtroende från sin omgivning; Sean med sin hemliga fru som återvänder lagom till filmens slut. Viktigast av allt är att Dave borta – och därmed alla trauman.

Omoralisk låt vara, men var finns trovärdigheten? Är det rimligt att någon som fått utstå svåra kval, efter att blott ha närvarat vid den lek som föranledde våldtäkten av en vän, ska kunna leva med att ha mördat samma oskyldiga vän?

Vidare, vad är tanken med att låta Dave vara misstänkt för mordet på sin frus systerdotter?, bortom spänningsfaktorn vill säga. Förvisso har han samma natt dräpt en pedofil i färd med att förgripa sig på ett barn, men det gör honom inte till mördare av en oskyldig tjej.

”Mystic River” skyr inga medel för att berätta om en av vårt samhälles verkliga hemskheter. Viljan att in i det sista låta publiken överbrygga filmens whodunit, undergräver helt dramat. Det är inte ovanligt, men synd, eftersom vi bryr oss mer om livet i grannskapet och de relationer som förekommer där, än vem som är mördaren. Förvånande däremot – och beklämmande – är att svenska filmrecensenter (bland andra) inte längre tycks kunna förhålla sig kritiskt, utan ger vika och låter sig manipuleras av ett förenklingens berättande par preference. Har dessa kritiker möjligen blivit så blasé av sin verksamhet, trötta på att skriva ner den ena amerikanska filmen efter den andra, att de i möjligaste mån medvetet undviker negativa tillmälen, och på så vis också räddar sig från den i dag så oönskade, kulturelitistiska prettostämpeln? För inte tillhör de väl på allvar Hollywoods oförställt indoktrinerade?

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat