flugornas
herre
| Betyg: |  |
För många, många år sedan såg jag en film som gav mig mardrömmar. En av mina storebröder ville absolut se den och trodde inte att den skulle vara så hemsk. Efter den upplevelsen var jag ett tag rädd för engelska skolpojkar, särskilt om de sjöng ”Kyrie”. Nu har jag sett ”Flugornas herre” från 1963 igen och den är numera inte lika skrämmande men mycket mer intressant.
Peter Brooks filmatisering av William Goldings bok är ganska trogen den litterära förlagan, framför allt i den mörka tonen, även om det finns några avsteg från boken. När ett flygplan fyllt med unga pojkar kraschar på en öde ö dör de få vuxna som var med, och pojkarna måste klara sig själva. Genast stiger två pojkar fram som ledare för de övriga. Pojkarna kommer från internatskolor och har levt ett relativt skyddat liv där de har varit omhändertagna (precis som barn ska vara) och helt plötsligt blir de lämnade för att ta hand om sig själva, så självklart vänder de sig till de "starka" för skydd. Några i gruppen blir jägare och lovar att beskydda de övriga mot monster som kan finnas på ön. Då dagarna går blir de mer och mer förvildade och den polityr som hör civilisationen till försvinner.
Den grymhet som dessa pojkar uppvisar är en spegling av det vanvett som kanske ligger latent hos oss alla bara för att bryta ut i situationer då vi utsätts för omänsklig stress. Det är inte en återgång till ett mer barbariskt stadium utan en frångång från sociala regler. Pojkarna tvingas helt plötsligt själva definiera vad som är rätt och vad som är fel. På vissa sätt påminner "Flugornas herre" om "Apocalypse Now" i det att grymhet uppvisas som ett konstaterande av vad som kan ske när människor har möjligheten att utveckla de mindra vackra sidorna hos sig själva.
I en scen känner man hur barnen bryts ner och börjar sudda ut sitt forna liv, vare sig de vill det eller inte. En av de små pojkarna har från första början rabblat sitt namn, sin adress och sitt telefonnummer men sedan de kommit till ön så kan han inte längre komma ihåg allt eftersom i hans nya verklighet är det inte längre viktig information.
Skådespelarna var mellan 8-14 år gamla när filmen spelades in och gjorde rätt väl ifrån sig. Det är en grym saga som berättas och på ett sätt blir den värre genom att barnen låter så lillgamla.
Filmen är befriad från effekter
och visuella godbitar men desto rikare på tankeväckande innehåll.
När jag såg
den kändes den bitvis lite patetisk och seg, men så här
efteråt har den fastnat i huvudet och lockar fram en massa frågor
om vår mänsklighet och vad vi gör med vår värld.
Skiljer vi oss verkligen så mycket från de skadelystna pojkarna
i "Flugornas herre"? 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.