Hur gotisk är "Gothika"?
Av Alice Thorburn

Den gotiska litteraturen hade sin storhetstid på 1700- och 1800-talet. Det var då författare som Edgar Allan Poe och Mary Shelley, för att nämna några av de mest namnkunniga, skrev sina dystra mästerverk. De har ofta en huvudperson som rör sig på gränsen till galenskap och upplever saker som inte kan förklaras men som för honom eller henne (oftast honom) ter sig helt verkliga. Det skrivs fortfarande romaner med gotiska drag, och gotiken har också fått ett uppsving i gothkulturen.

Mathieu Kassovitz nya film ”Gothika” med Halle Berry i huvudrollen är en thriller som vill vara gotisk. Samtidigt har man velat göra filmen till en modern thriller. Dessa två anspråk är långt ifrån oförenliga, och ”Gothika” lyckas relativt väl.

foto: columbia tristar

En viktig faktor i en gotisk berättelse är att den är subjektiv och känslomässig, det vill säga att den visar hur huvudpersonen upplever omvärlden och det som händer där. Dessa händelser behöver alltså inte nödvändigtvis vara ”sanna” i objektiv mening, det viktiga är hur huvudpersonen upplever dem. Huvudperson i ”Gothika” är psykiatern Miranda Grey, som plötsligt finner sig vara anklagad för mord utan att minnas något av händelsen. Hon blir inlåst bland sina tidigare patienter, omvärlden upplever henne som galen och själv förstår hon inte vad som håller på att hända med henne. Det är ur hennes synvinkel vi upplever historien och vi vet lika litet som hon om huruvida de saker hon är med om verkligen utspelar sig runt omkring henne eller om de bara finns i hennes psyke. Även frågan om den egna identiteten är central i gotiken; hur kan man vara säker på vem man egentligen är? Miranda är en person i förhållande till sina vänner och kollegor, en annan i förhållande till sina patienter. Hon blir en tredje när hon själv blir intagen och betraktad som galen. Hon har också tillfälligt besatts av en död kvinna, en kvinna som för att understryka att hon verkligen är Mirandas andra halva, hennes antites, är blond och ljushyad, där Miranda är en mörk afroamerikan.

Gotiska verk innehåller ofta tecken på förfall och undergång, såväl bokstavligt som moraliskt. Exempel på detta i ”Gothika” är naturligtvis Mirandas vacklande psyke, men inte bara det utan även hela hennes värld tycks på väg att falla isär. Hon anklagas för att ha mördat sin man och har därmed inte bara oåterkalleligt förstört sitt äktenskap utan också sin karriär och sitt anseende. Det är för övrigt vanligt att huvudpersonerna i gotiska verk är just vetenskapsmän eller andra människor som gör anspråk på att vara förnuftiga och rationella. Deras fall blir i och med detta ofta så mycket längre.

”Gothika” utspelas till stor del på en borgliknande anstalt för kvinnor som är psykiskt sjuka. På utsidan liknar huset ett gigantiskt kråkslott, inuti är det i stället helt kliniskt men innehåller ett myller av gångar och celler som gör att den ger ett labyrintiskt intryck. Detta med labyrinter är också typiskt gotiskt och bidrar till en känsla av olösbarhet och oförmåga till översikt. Miranda är ju dessutom fysiskt inlåst och kan inte göra något åt sin situation. Andra grepp som ofta förstärker labyrintiska intryck är bland annat förekomsten av lönnrum, något som också finns i ”Gothika”.

Gotiska verk bör också innehålla tecken som måste tydas för att kunna förstås, och som alla har en inneboende mening. Helst ska hela miljön vara uppbyggd kring dessa, i ”Gothika” finns i alla fall några stycken, det mest uppenbara kanske de ord Miranda ser, först skrivna på sin celldörr av en osynlig hand och sen skurna på sin arm: ”Not Alone”. En tatuering med en bild av en brinnande kvinna spelar också en viktig roll i filmen och kan dessutom sägas vara ett exempel på ett tecken som kan tydas på flera nivåer i och med att den också är en etablerad symbol, anima sola.

”Gothika” är länge välgjord gotik. Stämningen i filmen är dyster, det regnar, det elektriska systemet går sönder, vägar rasar ihop. Men filmen har till slut missat något av det allra viktigaste för ett verk som vill vara gotiskt: att man får inte ge någon lösning på mysterierna. Skräck inbegriper en lösning och en återgång till det normala, sånt finns inte i gotik. Där är världen i stället gåtfull och melankolisk per definition, och huvudpersonerna förstår snarare mindre ju mer de försöker reda ut begreppen. Men ”Gothika” blir mot slutet en mer konventionell deckare: med en mördare, en mordplats och en hjältinna som löser mysteriet. Filmen uppehåller visserligen tron på att spöken finns, men det handlar om logiska spöken. Det finns kort sagt inga frågetecken kvar efter filmen. Hade den varit konsekvent gotisk skulle det ha funnits många.

För mer om gotik och gotiska drag, se/Källa: Mattias Fyhr: De mörka labyrinterna, Ellerströms 2003

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat