Berättelser om Förintelsen
Polanski vs Spielberg
Av Magnus Hjelmare

Lagom till 10-årsjubiléet förra året av Steven Spielbergs filmatisering av Thomas Keneallys roman Schindler’s Ark, hade Roman Polanskis filmatisering av den självupplevda historien om den judiske pianisten Wladyslaw Szpilmans upplevelser under andra världskriget premiär. När nu dessa filmer släppts samtidigt på DVD ligger det därför nära till hands att jämföra de två filmupplevelserna med varandra.

Och det är verkligen filmupplevelser det handlar om – man blir berörd vare sig man vill det eller inte. Förintelsen är en bit av vår nutida historia som alltid känns aktuell i sin nästan ofattbara grymhet. Särskilt när man ständigt påminns om att brotten mot mänskliga rättigheter fortsätter även i dag, i stort och smått runt om i världen. Allt från våldtäkter och misshandel i Sverige via de amerikanska soldaternas förnedring av irakiska fångar till massakrer i Afrika.

”Schindler’s List” är berättelsen om Oskar Schindler (Liam Neeson), en tysk affärsman som under andra världskriget beger sig till Krakow i det av Tyskland ockuperade Polen för att billigt köpa en från judar beslagtagen fabrik och göra sig en förmögenhet med billig judisk tvångsarbetskraft. Skickligt och framgångsrikt skaffar han sig de kontakter som krävs – både bland de tidigare judiska ägarna och fabriksarbetarna med Itzhak Stern (Ben Kingsley) i spetsen, såväl som bland de potentiella kunder – den tyska armén där den nya lägerkommendanten Amon Goeth (Ralph Fiennes) snart blir Schindlers närmaste bundsförvant. Eftersom Schindlers främsta prioritering är att effektivt bedriva sin produktion, ser han på olika sätt till att ”hans” judiska arbetare inte far illa, och hans fabrik ses snart som en frizon där man får behålla livet och undgår misshandel – Schindlerjuden blir ett begrepp och allt fler söker sig till fabriken för att undgå transport österut till något av nazisternas koncentrationsläger. Något som Schindler till en början värjer sig mot – han vill ju bara tjäna pengar, och absolut inte uppfattas som en beskyddare av judiska arbetare; det kan ju skada hans affärer. Men efter att på nära håll fått beskåda det fruktansvärda förtryck som utövas mot judarna börjar han inse i vilket sammanhang han befinner sig i, och vilket ansvar han själv har som människa.

Filmen är en mycket skickligt berättad historia som i svartvitt foto växlar mellan dokumentär känsla i skildringen av den judiska befolkningens öde i Krakow under tyskarnas ockupation, och en mer traditionell filmstil när kameran följer Oskar Schindler. Skådespelarinsatserna är goda, fotot och klippningen genomtänkta och berättelsen sammanhängande och driven. Sammantaget en stark filmupplevelse.

När jag såg ”Schindler’s List” på bio för över tio år sedan var det utan tvekan en av mina dittills största upplevelser på bio; jag grät över allt det hemska som spelades upp på duken. Jag har sedan dess sett om den en gång när den släpptes på video ett par år efter filmpremiären, men sedan väntat in den nyss utkomna DVD-versionen. När jag nu såg om den hade jag kvällen innan sett Polanskis ”The Pianist” som till sitt upplägg påminner en del om ”Schindler’s List”, och till min förvåning blev jag inte lika berörd över det som utspelas; det känns nästan platt och tillgjort. ”The Pianist” hade däremot gjort stort intryck på mig genom sin nästan vardagliga skildring av händelseförloppet.

Det är alltså två olika sätt att angripa skildringen av grymheterna. Spielberg väljer att dramatiskt och metodiskt, och med svepande stråkar som ackompanjemang, visa hur sorteringen av bagaget tillhörande nyss med tåg till koncentrationsläger ivägskickade judiska familjer går till, med väskor som töms och stora högar av kläder, skor och familjeporträtt i en scen som avslutas med att en man med guldsmedslupp och tång får ett antal utdragna tänder med guldplomber hällda framför sig för bearbetning. Polanski har med ett liknande händelseförlopp i sin film, men väljer att tona ned själva sorteringen vilken Spielberg fokuserar på i sin scen. Hos Polanski utgör sorteringsarbetet i stället en fond för de judiska offrens vardag, här representerade av familjen Szpilman. Men andra ord är det familjen och deras tillvaro som är i fokus, och inte det hemska de sysslar med, vilket gör det ännu mer otäckt – det triviala och vardagliga i att sortera andras tillhörigheter utan några som helst åthävor såsom stämningsskapande musik eller sorgsna ögon hos dem som utför den i sig hemska hanteringen.

Det är två helt olika berättarstilar som används i de två filmerna: Polanski skildrar Szpilmans upplevelser under ockupationen rakt på sak och nästan känslokallt – mer dokumentärt trots färgen i bilderna – medan Spielberg ibland inte tycks lita på vår förmåga att ta till oss det hemska i berättelsen, utan ser sig tvungen att ”plussa på” och understryka ohyggligheterna på olika sätt, ibland på ett litet för klichéartat sätt som då och då motverkar sitt syfte. De elaka tyska soldaterna är ibland litet för elaka och utstuderat grymma – man kommer ihåg att det är en film man tittar på, något som lätt glöms bort i ”The Pianist”. Judarna litet för kamratliga i scenerna från gettot. I Polanskis version av gettot i Warszawa ligger döda barn (och vuxna med för den delen) på trottoarerna, medan livet i Krakows getto i Spielbergs skildring upplevs nästan som småtrevligt och gemytligt i en scen där några människor samlats runt en värmande eld för att diskutera. Man kan väl säga att Spielbergs film generellt känns mer ”Hollywoodsk” och filmisk till sin natur än ”The Pianist” – särskilt i slutscenerna där Schindler tar farväl av ”sina” judar som han räddat livet på. Det blir stundtals aningen för melodramatiskt och pekpinneaktigt för att det ska få den effekt jag gissar att Spielberg eftersträvat. Däremot är den absolut sista scenen i ”Schindler’s List” något av det starkaste jag upplevt på film; i den knyter regissören ihop hela filmen och ger åskådaren en rejäl klump i magen att ta med sig ut i livet.

Det tog Spielberg tio år att, som han själv uttrycker det, ”utveckla mitt eget medvetande om Förintelsen” innan han vågade sig på filmatiseringen av Keneallys roman (som han köpte filmrättigheterna till redan 1982). När det väl var dags att börja filma valde han att göra det i svartvitt och med en polsk fotograf (Janusz Kaminski – som han för övrigt också samarbetade med i ”Rädda menige Ryan”. I stora delar av filmen används handhållen kamera för att göra upplevelsen mer dokumentär. Och just det, att han så förtvivlat gärna vill berätta historien på ett sätt som går rakt in i hjärtat gör att han snubblar på kompositören John Williams smäktande stråkar och de ibland övertydliga hemskheterna (som för all del berör, men skulle kunna göra det ännu mer utan sin övertydlighet). Faktum är att ”The Pianist” känns mer dokumentär tack vare sin detaljrikedom och sin vid jämförelse med ”Schindler’s List” okonstlade attityd och rättframma skildring.

Polanskis historia bygger på en berättelse som nedtecknades direkt efter kriget av Szpilman själv, medan boken Schindler’s Ark av Thomas Keneally baseras på berättelsen från en av dem som Schindler räddade livet på: Poldek Pfefferberg som Keneally av en slump träffade 1980 i en affär i Los Angeles. Historien som ligger till grund för filmerna skiljer sig alltså åt i viktiga stycken. I ”The Pianist” är det huvudpersonen själv som kort efter krigets slut skrev ned sin berättelse, medan i ”Schindler’s List” är det en av alla de 1 200 personer som räddades av Schindler som 35 år senare berättar historien för en författare som skriver ned den. Detta enkla faktum lyser igenom, och ”The Pianist”s detaljrikedom och utförligt beskrivna händelseförlopp gör att filmen känns mer ”äkta” – mer trovärdig, medan ”Schindler’s List” upplevs som mer tillrättalagd, mer dramaturgiskt korrekt. Det har också riktats en del kritik mot Spielberg (bland annat från judiskt håll) för att han delvis förändrat historien för att den bättre ska passa bioduken. Bland annat hade Schindlers fru en mycket större roll i arbetet med att rädda judar undan tågen österut än vad som visas i filmen. Man får emellertid komma ihåg att Spielbergs vision har varit att skapa en film som medvetandegör Förintelsen för den breda massan, och det har han sannerligen lyckats med!

Och så barnen. Spielberg har ju alltid haft en särskild relation till den yngre generationen, från polischef Brodys treåriga son som i en underbar scen härmar sin förtvivlade pappa vid middagsbordet i ”Hajen”, till pojken Elliot i ”E.T.” som hjälper allas vår rymdgubbe ”home”. I ”Schindler’s List” det den lilla flickan i röd kappa (enda färgen i den annars svartvita filmen) som ensam vandrar genom gettot under utrensningen där över 10 000 människor mördades, och undgår upptäckt. Hon återses i en senare scen när offren för massakern grävs upp och bränns på bål. Man får aldrig se flickan dö – i stället får vi genom Oskar Schindlers ögon se henne passera förbi på en kärra fullastad med nyss uppgrävda lik på väg mot likbålet Detta blir till en vändpunkt i filmen – ska Schindler fortsätta med sina affärer som om ingenting hänt, eller ska han följa sitt samvetes röst och göra motstånd mot grymheterna? I Polanskis film får Szpilman på nära håll se hur en tioårig pojke misshandlas till döds av tyska soldater när han efter en maträd i Warszawa försöker återvända till gettot genom en avloppsbrunn. Szpilman står på ena sidan muren där avloppsbrunnen sitter och soldaterna på den andra. Polanski räds alltså inte att låta oss se de absolut största förlorarna lida, medan Spielberg tycks dra gränsen just där. Summariska avrättningar är det gott om i båda filmerna, men barnens yttersta lidande klarar inte den amerikanske regissören av att skildra.

Känslan i de två filmerna är att Spielberg å ena sidan i första hand vill skildra Förintelsen som helhet; ge åskådaren en historisk kontext till förloppet och på så vis sammanfatta själva Förintelsen genom historien om Schindler. Polanski å andra sidan har valt ut en mans historia och genom hans ögon låter han oss uppleva dennes berättelse på nära håll – själva Förintelsen hamnar i bakgrunden och finns där som motor i berättelsen. Men effekten av de två filmerna på åskådaren är densamma: de åskådliggör och redovisar på ett ofta brutalt sätt det historiska förloppet så att det inte råder någon tvekan om att just det varit regissörernas primära mål. Att visa vad som faktiskt hände för drygt sextio år sedan.

Visst är ”Schindler’s List” en bra film - det är en av de mest angelägna filmer som gjorts. ”The Pianist” upplevs dock som mer vuxen, och inte lika tvångsmässigt utbildande, utan mer som en berättelse från en tid i vår historia som vi aldrig får glömma. Jag tvivlar dock på att en film som ”The Pianist” hade kunnat filmas på det sätt som den gjorts om inte ”Schindler’s List” spelats in tio år tidigare. Om liknelsen ursäktas så kan Spielbergs film jämföras med en ung, osäker och ibland barnslig tonåring, medan Polanskis historia upplevs som en mer mogen människas berättelse.

Sammantaget är det två mycket angelägna och bra filmer som nu finns tillgängliga på DVD – båda med en hel del extramaterial. ”Schindler’s List” innehåller en dokumentär med några av de verkliga överlevarna från Schindlers fabriker, samt en inblick i ”The Shoah Foundation”, en organisation som grundats av bland andra Steven Spielberg och som har som syfte att samla in och arkivera vittnesmål från Förintelsen till eftervärlden. ”The Pianist” inkluderar också den bland annat en dokumentär om bakgrunden till och arbetet med filmen. Båda filmerna rekommenderas starkt!

Fotnot: Schindler's List vann totalt sju Oscar 1993, bland annat Bästa Film, Bästa Regi och Bästa Manus. ”The Pianist” vann tre Oscar 2003; Bästa Manliga Skådespelare, Bästa Regi samt Bästa Manus.

Schindler's List
Regi: Steven Spielberg
Manus: Steven Zailian (baserat på Thomas Keneallys ”Schindler´s Ark”)
I rollerna: Liam Neeson, Ben Kingsley, Ralph Fiennes, Caroline Goodall, Jonathan Sagalle, Embeth Davidtz m. fl.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat