Hotet: En film av grabbar för grabbar
Av Lydia Duprat

Regissören Kjell Sundvall skådar skyarna.	FOTO: ALF LINDBERGH

Stefan Sauk är road av flygning. Därför har ”Hotet” tillkommit. Tillsammans med kompisen Ken Lindberg, som tillhör Flygvapnet och som flugit Jas 39 Gripen sedan 1994, har han kokat ihop en historia där han än en gång kan spela hårdkokt actionman. Den här gången är emellertid rollen som den utomordentligt tuffa karlakarlen ”berikad” med en ”känslig” aspekt: den mycket rutinerade majoren Christer Haglund har ett trassligt privatliv, han är känslomässigt ”sargad”. En ledsen man – men tuff!

Författaren Karin Alvtegen, som skrivit tre spänningsromaner – Skuld (1998), Saknad (2000) och Svek (2003) varav de två första undertecknad läst och uppskattat, inbjöds till att medverka som manusförfattare för att, enligt Sauk och regissör Kjell Sundvall, ”skänka historien ett kvinnligt perspektiv”. Men det kvinnliga perspektivet lyser dessvärre helt med sin frånvaro här. Som en journalist mycket riktigt påpekade under presskonferensen har manusförfattarna varit mycket konservativa när det gäller besättningen av kvinnorollerna i filmen: här spelar kvinnorna antingen hustru eller dotter – bägge dessutom havande -, medan personalen på flygbasen består, sånär som på en kvinna, helt av män.

- Vi ville utgå från verkligheten och i verkligheten är kvinnliga programmerare få, påpekade Stefan Sauk. Vi var inte måna om att vara politiskt korrekta.

Kjell Sundvall underströk att kvinnorna i filmen inte är några bimbos; han säger sig ha velat ha kompetenta kvinnliga roller.

Men det har han inte riktigt lyckats med. För sanningen är att det här är en actionrulle av grabbar för grabbar. Det är explosioner, det är skoterjakter, det är summariska avrättningar av skurkar – det kokar med andra ord av testosteron. De kvinnliga rollkaraktärerna har här avklätts all komplexitet. De utgör snarare skisser vars uppgift är att skänka de manliga rollerna en dimension utöver den som actionhjältar – att förläna dem mänsklighet. Kvinnorna är sårbara, svikna, arga. Maria Bonnevie uppträder i gyllene lockar i tid och otid och får representera den kvinnliga ljuvligheten som en motvikt till männens hårda och kompromisslösa hållning.

Det är faktiskt rätt pinsamt.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat