Till Café Crème Film!
 ÅRGÅNG 2 - JUNI 2001
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
:: CAFÉ CRÈME FILMARKIV ::

Film
Tekniskt fulländat
Av Helena Mansén
Bild: UIP

Jurassic Park III
Regi: Joe Johnston
Manus:
Michael Crichton, Peter Buchman m. fl.
I rollerna:
Sam Neill, William H. Macy, Téa Leoni, Alessandro Nivola, Trevor Morgan m. fl.

Betyg:

Så är de här igen, för att äta upp oss. De gigantiska skräckinjagande dinosaurierna från Jurassic Park I och II. Dem gick det inte att utrota, tvärtom. De har förökat sig flitigt, blivit smartare och förekommer i fler varianter än någonsin.

I första filmen fick vi träffa John Hammond som med dinosaurieägg lyckats klona fram riktiga dinosaurier. Dem höll han på Isla Nublar utanför Costa Rica, bakom höga, och som han trodde säkra, stängsel. Paleontologen Alan Grant, som spelas av Sam Neill, blev ditbjuden för att studera djuren. Något som han fick anledning att ångra. Och som han lovat sig själv att aldrig göra om.

I Jurassic Park III har dinosaurierna spridit sig till den närliggande Isla Sorna. Det är allmänt känt att de finns där men strängt förbjudet att åka dit. Inget som Dr Alan Grant misströstar över. Han har ju sagt att ”ingen makt på jorden eller i himlen kan få mig att åka tillbaka”. Man förstår ju att det ändå är precis vad han kommer att göra. Annars blir det ingen film. Men man blir besviken över hur lätt han ändrar sig. En check in blanco, det var vad som behövdes, samt ett löfte om att bara flyga över området. Lågt visserligen. Men bara flyga, inte landa. Erbjudandet kommer från Paul och Amanda Kirby som säger sig vara äventyrare och vill ha en extraordinär upplevelse på sin bröllopsdag. Det visar sig emellertid att de ville flyga till ön av helt annan anledning än avtalat. Något fett checkkonto existerade inte heller för den delen.

Man rycks med från början. Det är proffsigt dramatiskt med tvära kast och kontraster mellan miljöer och personer som snart får ett samband, samt en underliggande stegrande bakgrundsmusik som får en att riktigt känna dinosauriernas livsfarliga närvaro.

Vad kan man säga om en film som Jurassic Park? Tekniken är fulländad. Dinosaurierna är mycket verklighetstrogna. När den 6 meter höga och 12 meter långa människoätaren Tyrannosaurus Rex kommer farandes då dundrar det i biografgolvet. Det känns som om det är ens eget huvud han tar i sina käftar, eller ens eget bröst han stampar på. Inte så höga men fruktansvärt smarta och otäcka är de struttiga Velociraptorna, som i den här filmen kan samtala med varandra och organisera sig när de ska anfalla. Och inte minst ropa på hjälp. De kanske mest skräckinjagande är de enorma flygande ödlorna som lätt lyfter en man med sina klor.

Lugnare för hjärtat, och en fröjd för ögat, är det att se de gräsätande och ofarliga (men nog så stora)  Brachiosaurierna (12 meter höga), Stegosaurierna  och de behornade Triceratopserna. Miljöerna är hisnande vackra och skickligt konstruerade.

Stan Winston som svarat för makeup och visuella effekter fick en Oscar i den första Jurassic och nominerades i den andra. Han har också belönats med Oscars i "Aliens", "Terminator 2" och har sammanlagt nio nomineringar. Han kan onekligen sitt jobb.

"Jurassic Park III" brister dock i vissa delar. Det spelar förmodligen ingen roll för den som gillar den här sortens film, men den brister i manus, regi och skådespelarinsatser. Visserligen gör Sam Neill sin rollfigur rätt bra. Han är redan blasé på dinosaurier och ville inte för sitt liv träffa dem en gång till. Den attityden behåller han filmen igenom. Men han är ändå en klippa och den som bäst vet hur en vredgad Tyrannosaurus ”ska tas”. Men de andra skådespelarna agerar tamt. De utsätts för brutala angrepp och livsfara så gott som varje sekund och ser knappt ens rädda ut. Efter varje attack sätter de sig ner och pratar lugnt med varandra som om de hade fikapaus. Lite mer nerv, lite mer panik skulle gjort det hela mer verklighetstroget. Samt lite mer ilska från Sam Neill när han inser att han blivit lurad.

Det förekommer en del läbbiga scener med blodstänk, men lyckligtvis de blir aldrig riktigt slamsiga. Åldersgränsen på 11 år känns dock helt rätt. Det är ingen film för små barn eller andra känsliga.

Upplösningen är, som så ofta i filmer, något abrupt och konstlad. Precis som om tiden runnit iväg alldeles för snabbt. Slutet banade också väg för ännu en uppföljare. Genom flygplansfönstret ser man en skock flygande skräcködlor sätta kosan bort från ön:

”Bara de inte finner nya boplatser i Oklahoma”, säger en av de överlevande. Och då kan man lätt räkna ut vad nästa Jurassic Park kommer att handla om...

Det är ett konststycke att kunna överträffa de tidigare Jurassicfilmerna. Men den här gör det. En klart sevärd film. Det går inte att säga annat.

FILMENS OFFICIELLA WEBBPLATS

[an error occurred while processing this directive]

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème