Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
Bild: sandrew metronome

Godis med obehaglig eftersmak


LYSSNA PÅ ETT LJUDKLIPP FRÅN FILMEN >>
SE FILMENS TRAILER >>

kalle och chokladfabriken [charlie and the chocolate factory]

FILMENS WEBBSIDA >>  

Betyg:

Lille Kalle Spann (Freddie Highmore) lever i närmast dickenskt armod tillsammans med sina lika goda som fattiga föräldrar (Helena Bonham-Carter och Noah Taylor) och deras föräldrar i ett fallfärdigt ruckel i skuggan av den stora chokladfabriken. Så en dag annonserar chokladfabrikens ägare, den excentriske Willy Wonka (Johnny Depp) att fem barn kommer att bjudas in till hans fabrik. Föga förvånande blir lille Kalle ett av dessa barn. Av de fem är han den ende som är fattig, och tillika den ende som är sympatisk. Barnen ska tävla om ett pris, men ingen vet vad det är, eller hur tävlingen ska gå till. Äventyret kan börja.

Redan från första rutan står det klart bortom alla tvivel att det här är en Tim Burton-film. Estetiken är omisskännlig – konsekvent, koreograferad och genomtänkt ut i minsta detalj. Man känner igen stilen från till exempel ”Batman” och ”Nightmare Before Christmas”. ”Kalle och chokladfabriken” har dock inte bara den raffinerade och genomtänkta ytan gemensamt med dessa tidigare filmer, utan även en stark och tydlig underström av obehag. Det är något ruttet under ytan: godiset lämnar en sträv eftersmak efter sig.

”Kalle och chokladfabriken” bygger på Roald Dahls barnboksklassiker med samma namn. Även boken har något obehagligt över sig. Tim Burton skulle kunna sägas vara det självklara valet för att överföra historien till film. Hans vision är fullständigt kongenial med Dahls vad känslan anbelangar. Själv skulle jag vilja utnämna ”Kalle och chokladfabriken” till den bästa film Burton gjort sen ”Ed Wood” (jag är nästan benägen att förlåta honom ”Planet of the Apes”). Däremot är jag lite skeptisk till att filmen delvis lanseras som en barnfilm. Det vimlar av filmiska referenser som uppenbart är riktade enbart till den vuxna publiken, och själv tyckte jag att filmen som helhet var rätt skrämmande, och inte så lite motbjudande, trots frånvaron av såväl våld som regelrätta skräckeffekter. Så har jag också alltid haft problem med vad man egentligen ska få ut av historien. I berättelser som riktar sig till barn är man van vid att det ska finnas en klart urskiljbar sensmoral, men här vet jag inte vad det skulle vara. Det står klart att vi ska tycka om stackars Kalle som har det så svårt, och tycka illa om de andra barnen som tävlar om den belöning han behöver så mycket bättre. Men hur är det meningen att vi ska uppfatta Willy Wonka? Mest av allt framstår han här som en amoralisk outsider, en androgyn tricksterfigur som lockar barn till sig för oklara syften. Man frågar sig onekligen med vilken rätt han inleder barnen i frestelser specialdesignade efter deras respektive svagheter, eftersom han själv verkar vara den siste som skulle kunna lära dem något om rätt och fel.

Filmen följer ändå sagans form så till vida att de goda till slut får sin belöning, och de stygga straffas. Till och med Willy Wonka blir lite mänsklig på slutet. Dock kändes eländet som inledde filmen mer genuint än den idyll som avslutar den – lite grand som halloweenlandet kontra halloweenlandets version av julen. Godiset efterlämnar som sagt en dålig eftersmak.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.