Film
Vill hjälpa ödet på traven
Av Helena Mansén

Bild: Sandrew-Metronome

Löftet
Regi: Sean Penn
Manus: Friedrich Dürrenmatt (bok) och Jerzy Kromolowsky
I rollerna: Jack Nicholson, Benicio del Toro, Patricia Clarkson, Robin Wright, Aaron Eckart, Helen Mirren, Tom Noonan, Vanessa Redgrave m. fl.

Betyg:

"Löftet" är baserad på romanen ”Kommissariens löfte” av den schweiziske författaren Friedrich Dürrenmatt från 1957. Boken har filmatiserats förut, 1958 i regi av ungraren Ladislao Vajda och hette då ”Brott på ljusa dagen”. Dessutom har den 1997 varit ursprung för en tysk TV-film, ”Es geschah am Hellichten Tag”, regi Nico Hoffmann.

I den här filmversionen har Sean Penn valt att låta händelserna utspela sig i Nevadas bergstrakter.

Kriminalkommissarie Jerry Black (Jack Nicholson) anses av sina kollegor vara en skicklig polis. Han är också en hängiven sportfiskare. Det är sista dagen innan han ska gå i pension och han är ute bland de snöklädda bergen och pimplar. Framåt eftermiddagen häver han i sig en värmande klunk Glenfiddich, lägger fångsten i kylväskan, hoppar in i trucken och åker in till polisstationen i stan.

Med bävan och nedstämdhet packar han ihop prylarna på kontoret och ber sekreteraren meddela dem som söker honom att han ska äta middag med chefen. Det visar sig dock att middagen är en avskedsfest, där så gott som hela poliskåren redan är på plats för att fira honom. De har samlat ihop till en present, en fiskeresa till Mexico. Jerry är förstås rörd, men inte riktigt glad. Det känns hårt att behöva sluta.

Innan partyt är över kommer meddelandet om att en åttaårig flicka hittats brutalt sexmördad i bergstrakterna. Flickan hade en röd klänning på sig. Jerry har sex timmar kvar till pensionen och vill åta sig fallet. Ett sista uppdrag. Cheferna låter honom göra det, av ren kollegial bussighet.

Jerry blir också den som får meddela föräldrarna. Flickans mor, som naturligtvis är chockad och förtvivlad, får honom att avlägga ett löfte med det heliga korset framför sig. Ett löfte att göra allt som står i hans makt för att finna mördaren.

Ganska omgående grips en misstänkt och allt pekar på att det är rätt man. En förståndshandikappad man som först erkänner och sen tar livet av sig. Ärendet avslutas och Jerry finner sig stående på flygplatsen för att åka iväg på sin sportfiskeresa. Men han känner att något inte stämmer. Och han har ju avgett ett löfte. Alltså blir det ingen resa.

Jerry gräver djupare i det som hänt och kommer bland annat över en teckning som den mördade flickan gjorde strax före sin död. Den visar bilden på en lång man, ”Jätten” som flickan kallar honom samt en svart skåpbil. Mycket i teckningen får Jerry att tro att det är mördaren som flickan ritat. Plus att ett par andra liknande mord, alla med flickor i röda klänningar, har inträffat i grevskapet de senaste åren.

Jerrys förra chefer skakar misstroget på huvudet och föreslår honom lite finkänsligt att tala med en terapeut. Att gå i pension kan ju vara ett trauma i sig.

Jerry tvingas börja sin pensionering men köper en bensinstation i det område han tror att mördaren kan finnas. Han lägger alla svarta skåpbilars registreringsnummer på minnet och ganska snart ser han en trolig misstänkt.

Han träffar också en kvinna med en åttaårig dotter, Chrissy, som snart flyttar in hos honom. Han blir mycket förtjust i dem båda och blir som en pappa för flickan.

I början förstår man som filmpublik inte att han använder sig av dottern som lockbete, man inser inte riktigt när han själv medvetet gör det. Om han gör det. Men man tycker att han genast borde avrått flickan från den röda klänningen, eftersom han visste vad som hänt. Eller hade han redan glömt, trots att han ständigt plågades av tanken på att den riktige mördaren fanns  där ute, i trakterna? Eller tänkte han inte på det längre? Att han sen låter sätta upp en gungställning precis intill vägen, under förevändning att där har man full koll på flickan, är dock oerhört utmanande. När hon gungar där fram och tillbaka i sin röda klänning...

Filmen är mycket välgjord både vad avser regi, foto och skådespelarinsatser. Handlingen och miljön är jordnära, människorna är enkla och okomplicerade. Fotot är oerhört skickligt och för tankarna till Sven Nykvist. Här är det välkände Chris Menges som tidigare belönats med två Oscarsstatyetter, bl a för ”The Mission”, som står bakom kameran. Jack Nicholson är som alltid lysande och passar med sin slitna frånvarande men eftertänksamma blick perfekt i rollen.

"Löftet" är en lågmäld psykologisk thriller, ett drama, där man känner sig delaktig från början till slut. Ibland tenderar den att bli för långsam, men det är säkert meningen.

På kanske två ställen känns det något banalt. Bland annat när Jerry svär inför korset till modern och avlägger sitt löfte. Okej att modern avkräver ett sådant löfte, hon är ju i chocktillstånd och då finns det ju inga regler för hur man kan agera. Men en erfaren luttrad poliskommissarie skulle inte gå med på det, knappast ens ta det så allvarligt.

"Löftet" är oförutsägbar. De flesta filmer slutar med att tåtarna på något sätt knyts ihop, vare sig det är ett bra eller dåligt slut. Det brukar finnas en logisk avrundning som gör att man brukar gå därifrån relativt nöjd, tänka: jaha, det var den filmen, den var bra, eller den var dålig. Ibland sitter den i kroppen ett tag, men man har ändå fått den avklarad.

Så inte i detta fall. Man är högst otillfredsställd. Man skulle vilja ruska om i folk och säga: Ser du inte? och: Säg det då!

Detta gör inte filmen sämre. Inte den här filmen. Men man känner sig inte okej, så som man helst vill göra efter en film. Helst skulle man vilja gå tillbaka till biosalongen, in i projektorrummet, veva tillbaka och redigera om.

Men lika lite som man kan göra det i levandes livet, lika lite vill nog regissören Sean Penn att man ska göra det med hans film.

---

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème