 |
| |
Överklassens frestelser
match point
| Betyg: |  |
I Woody Allens nya film befinner vi oss långt från det bohemiska Manhattan där han så ofta uppehåller sig. I stället är det den unga överklassens London som skildras, ett London befolkat av brittiska aktörer men där regissören själv lyser med sin frånvaro. Allens filmer är ofta dialogbaserade och det är den här också, men trots det lyckas han med ”Match Point” göra något helt nytt. I stället för de vitsspäckade ordflöden som brukar fylla hans filmer har vi här något som mer påminner om ett teaterdrama: få aktörer och salongskonversation som verkar trivial men som alltid döljer undertexter.
Den före detta tennisspelaren Chris Wilton behöver pengar och tar ett jobb som tränare på en fin klubb. Där lär han känna Tom Hewett och genom honom hans familj, som lever ett bekvämt överklassliv med jakt och trädgårdsfester samt helt utan pengabekymmer. Chris blir kär i Toms syster Chloe och snart är han en accepterad medlem i familjen, med möjlighet att bo, handla och leva precis som han vill. Men idyllen störs av Chris attraktion för Toms amerikanska flickvän Nola Rice. Chris blir besatt av Nola, och han inser till slut att han kommer att behöva välja: han kan inte få både henne och det bekväma liv han delar med Chloe.
”Match Point” är något
så ovanligt som en film som är bäst så länge
det inte händer något. Den första halvan av filmen fylls
helt av Chris svala men bestämda intagande av salongerna, där
man sippar på drinkar, går på operan och säger
fula saker på ett fint språk. Och det är fullkomligt
lysande. På ett plan är händelserna meningslösa och
ytliga men med mycket små medel lyckas Allen och skådespelaren
Jonathan Rhys-Meyers ge Chris en vag aura av oåtkomlighet och mystik
parad med charm och självsäkerhet, som antagligen är det
som attraherar familjen Hewett på samma sätt som det är
det som gör åskådaren så fascinerad. Vad är
hans egentliga syften? Kanske är det just att han verkar uttala dem
så klart som gör att vi undrar om det finns något annat
dolt under ytan? När andra halvan av filmen mer öppet blottlägger
Chris motiv och metoder är det inte riktigt lika spännande längre,
men det är fortfarande konsekvent och stilrent genomfört. Skådespeleriet
är överlag starkt och nedtonat jämfört med Allens
vanliga filmer. Här finns knappt någon som höjer rösten,
hela filmen är belevad på samma sätt som den överklass
den skildrar. Fotot är enkelt men exklusivt, scenografin likaså.
Det är en film som länge sopar de mörka underströmmarna
under mattan men som aldrig helt lyckas dölja dem, en yttre projektion
av Chris psyke. Både imponerande och överraskande av Allen.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.