ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
Berlin
Filmfestival Med ”Bonnie & Clyde” (Arthur Penn) 1967 inleddes en ny fas i amerikansk film: ”New Hollywood” tog sin början. Kort därefter kom Peter Fondas och Dennis Hoppers ”Easy Rider” (1969), som kom att bli en av de mest bekanta i en radda filmer, som exempelvis Francis Ford Coppolas “Gudfadern 1 och 2” (1971 respektive 1974), Roman Polanskis “Chinatown” (1974), Martin Scorseses “Taxi Driver” (1976), George Lucas ”American Graffiti” (1972/73), George A Romeros “Night of the Living Dead” (1968). Retrospektiv på Berlinalen i år var: ”New Hollywood 1967-1976. Trouble in Wonderland”. En intressant och stimulerande period i filmens historia, då även Jack Nicholsons karriär tog fart.
Många frågar sig om de nya regissörerna kände att
det behövdes något nytt i filmens värld och om de kände
att tillfället var det rätta. Men enligt Fonda var det inte något
strategiskt drag eller en markering från hans sida att göra ”Easy
Rider”. Att ”Easy Rider” blev så pass framgångsrik
var en ren tillfällighet. Nu när man ser tillbaka på denna
period så gick nya strömningar inom många områden,
exempelvis inom konstens och inte minst politikens områden. Denna anda
av samhällskritik, frigörelse och sökande är väl
tillvaratagen i ”Easy Rider” liksom i många av ”New
Hollywood”-filmerna. Man bröt med de konventioner som man inom
Hollywood länge följt, både vad gäller innehåll
och stil. Kännetecknande för dessa filmer är att de inte nödvändigtvis
behöver innehålla någon dramaturgisk höjdpunkt, en
logisk karaktärsutveckling eller ett lyckligt, eller i alla fall slutet
slut. I stället berättade man historier mer öppet, på ett
sätt mer verklighetsrelaterat, vilket även speglas i estetiken.
Många dokumentärfilmer, som exempelvis D A Pennebakers ”Don’t
Look Back” (1965/67) och Frederick Wisemanns ”Titicut Follies” (1966/67),
kan även dessa räknas till ”New Hollywood”. En öppning
för independentfilmen hade kommit, bra kvalitativa men annorlunda filmer
med låg budget kunde slå igenom och vinna både erkännande
av kritiker och popularitet hos åskådarna – och gör
det än i dag. Några av regissörerna fortsatte att göra
smalare film, medan andra har tagit plats som etablerade kommersiella filmskapare.
Hur som helst åtnjuter många av dessa filmer något slags
kultstatus i våra dagar. Filmerna speglar ofta människor som söker efter något, efter sin plats i tillvaron eller efter en överlevnadsstrategi. Som exempelvis Nicholsons karaktär Robert i Bob Rafelsons ”Five Easy Pieces” (1970), som lever för nuet och inte vågar/vill binda sig vid vare sig platser eller människor. Men tillbaka till sitt föräldrahem och pianospelandet vill han inte. Och trivas med sin flickvän som spelas av Karen Black verkar han inte göra. Ett annat intressant exempel är Nicholsons regidebut ”Drive, He Said”, där en ung pojke står inför valet mellan en proffskarriär i basket eller något annat. Eller som Gabriel i samma film, helt övertygad av världens ondska, på rebellisk jakt efter sin plats i det hela. Nicholson har en lång lysande karriär bakom sig, men fortfarande
har han vad som krävs för att vara en lysande skådespelare.
I Nicholsons senaste film, ”Galen i Kärlek” av Nancy Meyer,
spelar han en 63-årig kvinnotjusande ungkarl. Han gör det med
stil och mycket humor. I verkligheten blir Nicholson 67 år i år.
Han är den filmskådespelare som fått flest Academy Award-nomineringar
genom tiderna. Han har även fått det amerikanska filminstitutets
Life Achievement Award 1994 och i Berlin i år fick han den gyllene
kameran (Die Goldene Kamera) för bästa internationella skådespelare.
Han har även fått tre Oscar, för bästa manliga skådespelare
1976 för ”Gökboet”, ”Se livet från den
ljusa sidan” 1998 och för bästa manliga biroll 1984 för ”Terms
of Endearment”. Förutom dessa priser har han visat sin talang
i otaliga filmer. Förhoppningsvis får vi snart se honom igen och
låta honom ta oss med storm än en gång. Men till dess finns
det som sagt många filmer, inte minst från ”New Hollywood”,
som är värda att se, och det mer än en gång. |
||||
|