Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN

Berlin Filmfestival
"New Hollywood" och Jack Nicholson

Med ”Bonnie & Clyde” (Arthur Penn) 1967 inleddes en ny fas i amerikansk film: ”New Hollywood” tog sin början. Kort därefter kom Peter Fondas och Dennis Hoppers ”Easy Rider” (1969), som kom att bli en av de mest bekanta i en radda filmer, som exempelvis Francis Ford Coppolas “Gudfadern 1 och 2” (1971 respektive 1974), Roman Polanskis “Chinatown” (1974), Martin Scorseses “Taxi Driver” (1976), George Lucas ”American Graffiti” (1972/73), George A Romeros “Night of the Living Dead” (1968).

Retrospektiv på Berlinalen i år var: ”New Hollywood 1967-1976. Trouble in Wonderland”. En intressant och stimulerande period i filmens historia, då även Jack Nicholsons karriär tog fart.

Jack Nicholson FOTO: JEFF VESPA

Många frågar sig om de nya regissörerna kände att det behövdes något nytt i filmens värld och om de kände att tillfället var det rätta. Men enligt Fonda var det inte något strategiskt drag eller en markering från hans sida att göra ”Easy Rider”. Att ”Easy Rider” blev så pass framgångsrik var en ren tillfällighet. Nu när man ser tillbaka på denna period så gick nya strömningar inom många områden, exempelvis inom konstens och inte minst politikens områden. Denna anda av samhällskritik, frigörelse och sökande är väl tillvaratagen i ”Easy Rider” liksom i många av ”New Hollywood”-filmerna. Man bröt med de konventioner som man inom Hollywood länge följt, både vad gäller innehåll och stil. Kännetecknande för dessa filmer är att de inte nödvändigtvis behöver innehålla någon dramaturgisk höjdpunkt, en logisk karaktärsutveckling eller ett lyckligt, eller i alla fall slutet slut. I stället berättade man historier mer öppet, på ett sätt mer verklighetsrelaterat, vilket även speglas i estetiken. Många dokumentärfilmer, som exempelvis D A Pennebakers ”Don’t Look Back” (1965/67) och Frederick Wisemanns ”Titicut Follies” (1966/67), kan även dessa räknas till ”New Hollywood”. En öppning för independentfilmen hade kommit, bra kvalitativa men annorlunda filmer med låg budget kunde slå igenom och vinna både erkännande av kritiker och popularitet hos åskådarna – och gör det än i dag. Några av regissörerna fortsatte att göra smalare film, medan andra har tagit plats som etablerade kommersiella filmskapare. Hur som helst åtnjuter många av dessa filmer något slags kultstatus i våra dagar.

Jack Nicholson hade spelat i några filmer, varav den första var Jimmy Wallaces ”The Cry Baby Killer” 1958. Enligt Fonda hade han bestämt sig för att satsa på manusskrivande och producentjobb. Men Fonda bad Nicholson att ställa upp som skådis i ”Easy Rider” och mycket riktigt, här lades grunden till en lysande karriär. Nicholson var en av de mest eftertraktade och populära skådespelarna under denna tidsperiod och han tillsammans med andra skådespelare som exempelvis den mycket omtyckta Karen Black var en självklarhet i ”New Hollywoodfilmer” och karaktäriserar därmed filmerna från denna tid.

Filmerna speglar ofta människor som söker efter något, efter sin plats i tillvaron eller efter en överlevnadsstrategi. Som exempelvis Nicholsons karaktär Robert i Bob Rafelsons ”Five Easy Pieces” (1970), som lever för nuet och inte vågar/vill binda sig vid vare sig platser eller människor. Men tillbaka till sitt föräldrahem och pianospelandet vill han inte. Och trivas med sin flickvän som spelas av Karen Black verkar han inte göra. Ett annat intressant exempel är Nicholsons regidebut ”Drive, He Said”, där en ung pojke står inför valet mellan en proffskarriär i basket eller något annat. Eller som Gabriel i samma film, helt övertygad av världens ondska, på rebellisk jakt efter sin plats i det hela.

Nicholson har en lång lysande karriär bakom sig, men fortfarande har han vad som krävs för att vara en lysande skådespelare. I Nicholsons senaste film, ”Galen i Kärlek” av Nancy Meyer, spelar han en 63-årig kvinnotjusande ungkarl. Han gör det med stil och mycket humor. I verkligheten blir Nicholson 67 år i år. Han är den filmskådespelare som fått flest Academy Award-nomineringar genom tiderna. Han har även fått det amerikanska filminstitutets Life Achievement Award 1994 och i Berlin i år fick han den gyllene kameran (Die Goldene Kamera) för bästa internationella skådespelare. Han har även fått tre Oscar, för bästa manliga skådespelare 1976 för ”Gökboet”, ”Se livet från den ljusa sidan” 1998 och för bästa manliga biroll 1984 för ”Terms of Endearment”. Förutom dessa priser har han visat sin talang i otaliga filmer. Förhoppningsvis får vi snart se honom igen och låta honom ta oss med storm än en gång. Men till dess finns det som sagt många filmer, inte minst från ”New Hollywood”, som är värda att se, och det mer än en gång.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat