ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
Stackars rika flicka om sara
Huvudkaraktären i denna film heter Sara (finska Linda Zilliacus). Hon är vacker, hon är duktig, sympatisk, målmedveten och ambitiös. Ovansidan är alltså skinande ren medan undersidan rymmer annat. Hennes pappa dog när hon var liten varpå hennes mamma blev psykiskt labil. Saknaden av den trygga familjen sätter spår i Sara som drabbas av den envisa mentaliteten att hon är stark nog att klara allting själv. Men vem är egentligen det? frågar filmen. ”Om Sara” är Othman Karims långfilmsdebut och han lägger upp filmen i bokform med betitlade kapitel. I tre delar för vi följa Saras väg genom sökandet efter kärlek, efter trygghet samt sökandet efter ett riktigt hem. Varje del följs av att Sara har ny frisyr och ny pojkvän (Alexander Skarsgård sedan Hugo Emretsson och slutligen Alexander Karim) och hon avancerar stegvis i karriären på en mäklarfirma. Att använda berättarröster i filmer är riskabelt. Det kan göras på så olika sätt och blir inte alltid bra. Bland annat kan det fungera som ett medel för att informera publiken, skapa stämning eller reflektera kring scenariot. Här är det Sara som berättar, och hon förklarar sina känslor. Dessa inslag känns dock mest onödiga och som ett resultat av osäkerhet hos filmskaparen. Sara skulle inte behöva berätta att hon saknar sin pappa, vi kan förstå det. Hon behöver heller inte meddela att hon vill ha en familj, för vi förstår det också. Bilderna säger mer än tusen ord – det är något av det unika med filmmediet som borde tillämpas litet oftare. Denna skildring av en ung kvinnas kamp i det hektiska vardagslivet avslöjar så småningom sin botten. Det hela handlar om en dotters symptomatiska komplex efter avsaknad av fadersgestalt. Den analysmetod som skulle lämpa sig bäst för denna film är den psykoanalytiska. För någon feministisk skildring av den målmedvetna kvinnan är detta inte. Sara skildras snarare som tragisk än stark. Men det jag lämnas med efter att ha sett filmen är en lätt känsla av ångest. Porträttet av Sara känns faktiskt realistiskt. Och minnet av denna Sara, den välmenande skönheten vars öde inte riktigt leder dit hon vill, ger en känsla av ångest. Och det betyder att filmen har tagit. Kontentan av detta är att filmer som
sätter spår i åskådaren, som väcker deras
känslor, inte är meningslösa. |
||||