Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
Tillbakahållen och svårförklarad skräck


röster från andra sidan

Betyg:

När John och Laura Baxters dotter Christine dör i en drunkningsolycka lämnar paret sin son hemma i England och reser till Venedig. Här arbetar John med restaureringen av en gammal kyrka medan Laura försöker komma över dotterns död genom att vila. Det händer dock konstiga saker i stan; efter att paret mött ett engelskt syskonpar varav den ena är synsk och säger sig ha sett Christine börjar också John se flickor i röda regnkappor överallt.

”Rösten från andra sidan” är en effektivt uppbyggd rysare, snarare krypande och stämningsfull rakt igenom än hårresande skrämmande på vissa ställen. John och Laura går vilse bland Venedigs ”off-season”-tomma broar och gränder, de två systrarna har en förmåga att dyka upp på de mest konstiga ställen och språkförbistringen gör att John och Laura lever som i en värld vid sidan av den verkliga. Ju längre filmen pågår desto svårare blir det även som åskådare att skilja på verkligt och inbillat när John sakta tappar greppet om det liv han så krampaktigt försöker hålla fast vid.

Att ”Rösten från andra sidan” är en film som har några år på nacken märks inte bara på de konsekventa 70-talsmiljöer, kläder och frisyrer som gör den lätt att placera i tiden. Det märks också i hur den är gjord, och här finns en milsvid skillnad mot hur många filmer görs i dag. På alla plan hålls filmen tillbaka i stället för att släppas fri, och i det här fallet är det någonting bra. Skräckfilmer och thrillers har en tendens att fläska på med musiken och ljudeffekterna, att frossa i äckelbilder och skrämseleffekter, att i dialogen förklara precis varenda liten detalj i filmens handling. Inget av detta sker här. I stället möts vi av en värld i bleka hösttoner där inte en enda överflödig replik fälls och där musik och ljud används sparsamt men effektfullt. Den klassiska musiken byts vid vissa nyckelscener av med tystnad, och precis som övriga nämnda detaljer bidrar detta till att vi i publiken får fundera själva över vad filmen vill säga, den skriver oss inte på näsan. Så långt att det nästan blir obegripligt, som i förebilden Michelangelo Antonionis ”Blow up” (1966), går det dock aldrig.

Om ”Rösten från andra sidan” går att kritisera så är det på precis samma punkter som utgör dess största förtjänster. Den är relativt långsam, den saknar chockeffekter, den är inte entydig. Dessa invändningar är fullkomligt riktiga, men skjuter vid sidan av målet i den bemärkelsen att det de kritiserar inte är misstag hos regissör och manusförfattare utan tvärtom avsedda pusselbitar i filmens uppbyggnad. Man bör här också nämna bildspråket och klippningen, där korsklippningar av parallella eller på varandra följande händelser bidrar till det drömska, vagt övernaturliga intryck filmen ger och alltså ytterligare förstärker osäkerheten som filmen framkallar hos åskådaren. ”Rösten från andra sidan” är konsekvent i sin otydlighet, och den är en intelligent skräckfilm så till vida att den förstår att det är just det okända och oförklarliga som är det mest skrämmande.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Lydia Duprat