Bild: paramount golden classics

sabrina
Regi: Billy Wilder
Manus: Billy Wilder och Ernest Lehman efter en pjäs av Samuel Taylor
I rollerna: Audrey Hepburn, Humphrey Bogart, William Holden, John Williams, Walter Hampden, Marcel Dalio m. fl.

Betyg:

Det var med blandade känslor som jag såg ”Sabrina”. I vissa avseenden är Billy Wilders film från 1954 fortfarande fräsch och uppfriskande, men å andra sidan känns de värderingar som filmen förmedlar inget annat än unkna. ”Sabrina” är en askungesaga med dubbel sensmoral: den förkunnar för det första att en oskuldsfull ung flicka kan få det mest förtorkade affärsmannahjärta att åter bulta med ungdomlig kärlek; och för det andra att kärleken övervinner allt, i det här fallet klass- och åldersskillnader. Man skulle kunna säga att ”Sabrina” är en föregångare till ”Pretty Woman” från 1990, en annan film med tveksamt budskap som går under benämningen ”romantiska komedier”.

Även om man sätter saker och ting i tillbörligt tidsperspektiv ger en kärlekshistoria mellan en ung kvinna och en 30 år äldre man rätt skumma vibbar. Inte ens för 50 år sedan kan handlingen i ”Sabrina” ha betraktats som annat än ytterst konventionell. Och det faktum att distributören nu satsar på en dvd-lansering vittnar bara om hur litet som egentligen har hänt sedan ”Sabrina” spelades in. Ingen väntar sig att publiken ska reagera med annat än förtjusning inför denna udda kärlekshistoria; några tveksamheter anses helt enkelt inte föreligga.

Om man nu förmår bortse från dylika moraliska överväganden är ”Sabrina” en välspelad och bitvis riktigt rolig film. Audrey Hepburn är såväl intagande som övertygande i titelrollen, där hon spelar en olyckligt kär ingeny med distans till sig själv och världen. Sabrina har varit förälskad i David Larrabee (William Holden) sedan barnsben, men David är knappt medveten om hennes existens. Han är den yngste av två söner i en snuskigt förmögen familj och därtill dess svarta får. David har gjort playboylivet till en skön konst och hunnit gifta och skilja sig tre gånger. Davids äldre bror Linus Larrabee (Humphrey Bogart) är hans diametrala motsats: det är han som styr familjens affärsimperium, som omfattar vitt skilda branscher och grenar. Linus är ungkarl och vill så förbli. Han är gift med affärerna och nöjd med det.

Själv är Sabrina dotter till familjens engelske chaufför, Thomas Fairchild (oemotståndligt spelad av veteranen John Williams). Sabrinas kärlek till David bekymrar Fairchild, som anser att klasskillnader inte kan, eller ens bör, överbryggas och att Sabrina inte ska trakta efter sådant som ligger utom räckhåll. För att få Sabrina på andra tankar skickar Fairchild henne till en kockskola i Paris. På kockskolan träffar Sabrina en gammal baron (Marcel Dalio) som går en repetitionskurs i sufflétillagning. Baron St. Fontanel behöver inte mer än kasta en blick på Sabrinas (ogräddade) sufflé för att diagnostisera hennes problem: ”En kvinna som är lyckligt kär bränner sin sufflé medan en kvinna som är olyckligt kär glömmer att sätta på ugnen”. Med den goda baronens hjälp lär sig Sabrina att ta för sig av livet och därtill att bli en riktig dam. När hon kommer tillbaka från Paris känner David inte igen henne och blir blint förälskad. Men Linus har andra planer för sin yngre bror – planer som bättre gagnar affärerna – och nu gäller det att få Sabrina ur vägen än en gång. För det ändamålet är han beredd att offra några timmar på henne. Det Linus inte vet är att han inte riktigt är så immun mot kärleken som han inbillade sig.

Humphrey Bogarts Linus förlorar aldrig sin affärsmässighet under hela filmen och hans romantiska utstrålning är lika med noll. Av den anledningen är det egentligen synd att kalla ”Sabrina” för en romantisk komedi. Romantiken i filmen kommer på Hepburns, och i mindre utsträckning på Holdens, lott att förmedla. Å andra sidan åskådliggör Humphrey Bogart mycket skickligt de motstridiga känslor som ansätter honom i och med hans dubbelspel gentemot Sabrina. Medelst små nyanseringar i minspel röjer han skuldmedvetenhet och medkänsla om än inte erotisk eller romantisk attraktion.

Till syvende och sist är det värmen och humorn som gör ”Sabrina” till en sevärd film. Filmen är befolkad av lustiga kufar och handlingen interpunkteras av komiska förvecklingar och lågmält roliga repliker, som alla levereras med klockren tajming av förstklassiga aktörer från förr.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.