Dvärg i allvarsam film gjorde producenterna skeptiska
Av Jon Asp

Som något ovanligt för amerikanska independentproduktioner, fick ”The Station Agent” faktiskt en chans på den svenska biorepertoaren (recensionen finns att läsa i Café Crèmes filmarkiv), och finns nu tillgänglig också på DVD och VHS. Trots tjugo korta inspelningsdagar och med minimal budget har filmen vunnit stort erkännande över hela världen. Med betydande hjälp av jättedistributören Miramax är det långt fler än den vanliga independentpubliken som tagit ”The Station Agent” till sina hjärtan.

foto: scanbox entertainment

Men vägen till framgång har varit lång och krävande. Debuterande manusförfattaren och regissören, Tom McCarthy, har vid sidan av skådespeleriet ägnat flera år åt sin film. Det mesta av tiden har, som det hör oetablerade filmare till, gått åt till att övertyga olika finansiärer (filmen ansågs av många som ett stort riskprojekt). Men knappast förgäves; ”The Station Agent” har tilldelats utmärkelser som få lågbudgetproduktioner tidigare. Exempelvis vann den publikpriset både vid Sundance Film Festival och Stockholms filmfestival förra året.

Huvudperson i ”The Station Agent” är den världsfrånvände dvärgen och tågentusiasten Fin, spelad av Peter Dinklage (som många känner igen från Tom DiCillos snart tio år gamla ”Living in Oblivion”). Vid sin sida får han, på olika villkor, en pratglad korvförsäljare (Bobby Cannavale) och en medelålders sörjande kvinna som spelas av Patricia Clarkson. Kring dessa tre vitt skilda individer byggs filmens kärna.

Såväl Dinklage som Clarkson har fått flera priser och nomineringar för sina insatser i ”The Station Agent”. Clarkson gjorde sin debut mot Kevin Costner i Brian de Palmas mästerliga ”De omutbara” 1987. För dagens biopublik är hon mest känd för sina roller i ”Den gröna milen”, ”Löftet”, ”Dogville” och kanske allra mest som grannfrun i Todd Haynes 50-talssköna ”Far From Heaven”, för vilken hon belönades flerfaldigt. ”Six Feet Under”-suckern minns henne säkert för gästspelet som den hysteriska mostern i ett avsnitt av nämnda HBO-serie, en roll som gav henne en Emmy förra året.

Även om ”The Station Agent” i allra högsta grad är en karaktärsdriven film, proklamerade McCarthy i en intervju i Svenska Dagbladet (19/11/ 2003) sin fallenhet för långa, svepande landskapsbilder. McCarthy beskrev till och med sin film som en western, och syftar på den tystlåtne främlingen som kommer till en stad, och ofrivilligt drar till sig all uppmärksamhet. Att just denne dvärg, som alltså också är dvärg i verkligheten, skulle få utgöra själva navet i en amerikansk långfilm utan betydande inslag av slapstick, oroade många finansiärer. Vem vill se en dvärg långsamt och planlöst driva omkring i amerikansk obygd, om man inte ens får skratta på dennes bekostnad, resonerade cyniska investerare. Men McCarthy stod alltså på sig, och visade dem fel: amerikaner och biobesökare över hela världen var mottagliga för hans historia. Och även om ”The Station Agent” ibland är väl duktig på att skapa politiska korrektheter av det aparta som vår samtid vanligen häcklar, ska McCarthy ha heder och beröm för att ha skridit till verket med sitt enkla och stillsamma berättande i en allt mer svårgenomtränglig och hyperaktiv fabrik.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat