Bild: sonet film

Känslosam och vacker krigsbarnsskildring
Av Alice Thorburn

störst av allt
Regi: Lars-Lennart Forsberg
Manus: Lars-Lennart Forsberg och Stewe Claesson
I rollerna: Frida Hallgren, Sven Wollter, Eric Ericsson, Sven-Bertil Taube, Anneli Martini m. fl.

Betyg:

Man kan ha olika förhållningssätt till svensk film, men hur man än ser på den så bedöms den sällan efter samma måttstock som utländsk. Antingen anser man att all svensk film är per definition dålig eller så värderar man den tvärtom högre än annan film, ser den bara för att den är svensk och förlåter den eventuella svagheter. Själv försöker jag undvika sådana ”dra alla över en kam”–åsikter, men något jag inte kan låta bli att alltid göra när det gäller svensk film är att hoppas. Så varje gång jag sätter mig i biofåtöljen och vet att filmen jag ska se är inspelad på mitt modersmål, då håller den lille nationalisten i mig tummarna litet extra. Är det sedan något bra jag får se så lämnar jag biografen litet gladare än vanligt.

Det får jag tyvärr inte alltid göra. Efter att ha sett Lars-Lennart Forsbergs nya film ”Störst av allt” är det snarare trötthet jag känner. Trötthet som beror på fantasilöshet och standardlösningar rakt igenom, ett manus som inte funkar och en historia som aldrig lyfter. Det är nästan så att jag är benägen att tycka att sådana här grå och tråkiga försök till något bra är värre än riktiga kalkonfilmer. Meningslöshet är något av det värsta som finns.

”Störst av allt” handlar om den högt uppsatte sossepolitikern Aron P Johansson som just ska tillträda ett toppjobb inom EU när han börjar förföljas av en ung kvinnlig reporter. Hon har just upptäckt att hon är hans dotter, något som hon inte talar om för honom eftersom hon vill få honom att själv berätta om sitt förflutna och den kvinna och det barn han övergav. Aron P är först inte så intresserad av det hela, men när han upptäcker att han är svårt sjuk så ändrar han sig.

Det hela börjar ganska intressant men blir snart bara övertydligt och jobbigt. Aron P är gubbsjuk och självgod och blir i Sven Wollters gestaltning mer en typ än en karaktär man kan identifiera sig med, och relationen till journalisten Anna, spelad av Frida Hallgren, framstår aldrig som något annat än konstig. Att filmen dessutom börjar med att avslöja det som kunde ha utgjort spänningen i den, nämligen de två huvudpersonernas inbördes relation, gör inte det hela bättre. Man undrar aldrig om någonting i hela filmen, man vill aldrig veta hur det ska gå. Man vill faktiskt mest att det ska ta slut. Det hjälper inte att skådespelarna gör ett hyfsat jobb, framför allt Sven-Bertil Taube som Aron P:s gamla vän och kollega. Det är inte spelet som är problemet här, det är materialet. Det mesta kan man förutsäga, det mesta har man sett förut – allt från den obligatoriska sörja-livet-sekvensen där Sven Wollter sitter och stirrar in i väggen till den avslutande symboliken där barnafödande får stå för en nystart i livet i allmänhet. ”Störst av allt” är tyvärr en stor plump i svensk filmhösts hittills fina protokoll.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.