”Hon satsade sitt liv i varje dikt hon skrev”
Av Alice Thorburn

Sylvia Plath föddes 1932, och hon dog bara 30 år senare, 1963. Hon hann på den tiden skriva mängder av dikter och en roman, men den kultstatus hon nu besitter har hon inte uppnått genom dem. I stället är det det tragiska sätt på vilket hon avslutade sitt liv som gjort henne till en ikon bland feminister och poeter. Hennes självmord har tolkats som en logisk följd av de dikter hon skrev och har till och med kallats för ”hennes sista skapelse”. Det är Siv Arb, Plaths svenska översättare som sagt detta, och hon har även betonat det som kan tyckas uppenbart när man läser Plaths dikter, särskilt med hennes livshistoria i minne; att hon satsade sitt liv i varje dikt hon skrev.

Sylvia Plath var gift med Ted Hughes, Englands Poet Laureate och en landets mest kända och begåvade poeter under nittonhundratalet. De fick två barn, men Hughes var otrogen och paret skilde sig kort innan Plath begick självmord. Detta har lett till att Hughes av den litterära kanon i princip har ansetts ansvarig för Plaths död. Arga Plathsympatisörer har som hämnd bland annat hackat bort namnet Hughes från Plaths gravsten med jämna mellanrum. Först på senare år har teorin om Hughes som åtminstone moralisk mördare börjat ifrågasättas, och man har talat om det destruktiva i Plaths egna dikter som antyder att en dödslängtan förelåg långt innan hon mötte Hughes. Plath försökte också ta livet av sig två gånger som barn. I dikten ”Lady Lazarus” skriver hon:

foto: svensk filmindustri

”Jag har gjort det igen.
Vart tionde år
går jag iland med det
…
Snart, snart kommer köttet
som gravens grop åt upp
tillbaka till mig
och jag är återigen en leende kvinna.
Jag är bara trettio.
Och likt katten har jag nio liv att dö.
Det här är Nummer Tre.
Vilken massa lump
att förinta varje decennium
…
Första gången det hände var jag tio.
Det var en olyckshändelse.
Andra gången menade jag
att hålla ut och inte komma tillbaka alls.
…
Att dö
är en konst, som allting annat.
Jag gör det ovanligt bra.
Jag gör det så det känns som helvetet.
Jag gör det så det känns verkligt.
Man skulle nog kunna säga att jag har kallelsen.”

När Sylvia Plath var åtta år dog hennes far och det anses vara då som Plaths psykiska problem började. Hon behandlades i flera omgångar för dem, med både elchocker och psykoterapi, och även under sitt äktenskap med Hughes gick hon tidvis i terapi. Filmen ”Sylvia” ger en bild av att Plath låtit Hughes arbete komma före sitt eget, och att hon därmed fastnade i den så kallade kvinnofällan, som var ännu svårare att undkomma på 1950-talet än nu. Filmen varken pekar ut Hughes eller fråntar honom ansvaret för Plaths självmord, men nog framstår det mer *att hon mådde dåligt än varför. Vill man vara psykoanalytisk kan dock förklaringen att hon inte orkade med att än en gång bli övergiven av mannen i sitt liv, nu Hughes, tidigare fadern, räcka till. Hur som helst skrev hon mycket om döden de sista månaderna av sitt liv, men å andra sidan skrev hon över huvud taget mer då än tidigare. Vännen och kritikern Al Alvarez beskriver hennes sista skrivande period på följande sätt:

- De sista månaderna skrev hon ständigt, nästan som besatt. I dessa sista dikter trängde hon ideligen in i den smala, våldsamma sfären mellan det möjliga och det omöjliga, mellan upplevelser som låter sig gestaltas i poesi och sådana som är alltför överväldigande.

Alvarez har också talat om dessa dikter som ett sätt att ”besvärja döden”. När det gäller filmen ”Sylvia” kan den kanske ses som Gwyneth Paltrows sätt att göra detsamma. Paltrow har lovordats för sin insats i titelrollen, och hon hade också Plaths öde obehagligt nära inpå sig vid filminspelningen; hennes egen far dog nämligen kort innan inspelningen startade. Paltrow har sagt att det hjälpte henne att komma nära Plaths känslor och sorg, och i sorgearbetet hade hon dessutom hjälp av sin mor Blythe Danner, som spelar Plaths mor i filmen.

Men Sylvia Plath var långt ifrån deprimerad hela sitt liv. Vänner och bekanta beskriver henne som levande, engagerad och intensiv, karaktärsdrag som inte riktigt framkommer i filmen. Ted Hughes var länge mycket sparsam i sina kommentarer om Plath eller deras liv tillsammans, men 1998 kom samlingen ”Brev på födelsedagen” där alla dikter utom två är riktade till Sylvia Plath. Tanken var inte från början att publicera dem, utan bara att känna Plaths närvaro, att ”öppna en direkt, privat, inre kontakt” med henne. När några av hennes dikter 1963 publicerades i den engelska tidningen ”Encounter” skrev Ted Hughes också en sällsynt levnadsbeskrivning av Sylvia Plath och avslutar den med: ”Trots den starka undergångskänsla som dikterna vittnar om är det omöjligt att tänka sig någon som kunde älska livet mer än hon, någon som hade större förmåga att vara lycklig.”

Källor: ”Brev på födelsedagen”, Ted Hughes, Natur och Kultur, 1999 ”Dikter”, Sylvia Plath, Trevi, 1975

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat