Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
"The Friemans" av Andrew Jareckis.

Nygammal teknik revolutionerar filmmediet

I dag höjs från flera olika håll kritiska röster mot en hel generation som armerar sig med dv-kameror mot omvärlden. Belackare talar om ett överflöd av ohejdade berättare som inte tar några etiska hänsyn för att nå ut i dagens sensationslystna medieklimat. Under senare år, med betoning på det senaste halvåret, har följaktligen allt fler dokumentärfilmer fått biopremiär.

Flest till antalet är de som vänder sig emot globaliseringen, konsumtionssamhället och andra politiska fenomen på makronivå. Marknaden för dessa filmer håller möjligen på att mättas något, till förmån för varierat dramatiserade dokumentärer som rör sig på ett mindre övergripande plan. För bland alla självutnämnda konstnärer framträder också verk som utvecklar filmmediet i stort, filmer som sträcker sig bortom dokusåpans pseudorealism in i en helt annorlunda privat sfär.

Oscarsbelönade familjekrönikan ”The Friedmans”, aktuell på svenska biografer, är kanske det mest omtalade exemplet. Regissören Andrew Jareckis avsikt var först att göra en film om den välbeställda Long Island-familjens äldste son, tillika New Yorks mest populära födelsedagsclown. Men när Jarecki fick ta del av familjens nogsamt dokumenterade super 8-filmer uppenbarade sig en annan, mer potentiell historia.

När fadern och familjens yngsta son i slutet av 1980-talet döms till fängelse för att sexuellt ha förgripit sig på elever som fått dataundervisning i hemmet, når familjen Friedman sin tragiska upplösning. Trots att åskådaren får fritt tillträde till en av filmhistoriens mest närgångna dokumentära berättelser, ger inte filmen utrymme för några tydliga slutsatser, och det förblir oklart i vilken omfattning de dömda verkligen våldfört sig på eleverna.

Ytterligare ett steg i denna exploaterande genre tar Jonathan Caouette i sitt självbiografiska dokudrama ”Tarnation”, som nyligen visades på Stockholms Filmfestival och får biopremiär i januari nästa år. Den 31-årige Caouette har samlat material från över två decennier: super 8-filmer, vhs-fragment, stillbilder, telefonsvararmeddelanden, gamla vykort; som han sedan fogat samman i pojkvännens iMac. Med det färdiga resultatet sätts ännu en märklig familjetragedi på filmkartan.

Efter att ha råkat ut för en allvarlig fallolycka på 1960-talet blir den söta barnmodellen Renee Leblanc allt mer depressiv. Föräldrarnas beslut att låta läkare behandla patienten med elchocksterapi misslyckas helt. Renee hamnar snart i djupa psykoser och begår upprepade självmordsförsök. I ung ålder föder hon ändå en son, Jonathan, vars pappa försvinner direkt. Efter att som fyraåring ha tvingats bevittna sin mamma bli våldtagen, placeras sonen i fosterhem för att senare lämnas i morföräldrarnas vård.

Tidigt står det klart att Jonathan ändå identifierar sig starkt med sin mamma, vilket framgår tydligt i en brådmogen parafras som han iscensätter vid elvaårsålder. Överdrivet men trovärdigt poserar Jonathan framför sin super 8-kamera, och lyckas med syftet att föreställa en 30-årig våldtagen hemmafru.

Hans modersidentifiering förskjuts på liknande sätt genom hela filmen; när han inte själv agerar får undersköna aktriser, som Mia Farrow i ”Rosemary’s Baby” och Isabella Rossellini i ”Blue Velvet”, ställföreträda direkt i bild. På åskådaren applicerar regissören en populärkulturell föreställningsvärld, präglat av ett svårgenomträngligt bildcollage som påminner om warholsk estetik. Rent innehållsligt finns ett uppenbart släktskap till författaren J T Leroy och det modersförhållande som beskrivs i hans självbiografiska böcker. (För övrigt visades Asia Argentos filmatisering av Leroys ”Hjärtat är bedrägligast av allt också” på Stockholms Filmfestival).

”Tarnation” använder dessutom tydliga iscensättningar som underbygger och åskådliggör dokumentärfilmens återkommande problematik. ”Won’t you please help me with my stupid film?”, frågar Caouette/Jonathan sin mamma. Efter viss tvekan berättar hon om de övergrepp föräldrarna utsatte henne för som liten, samtidigt som hon leker med en pumpa på ett barns vis. Därefter ställs morfadern till svars för dotterns beskyllningar, men han förnekar och säger att han inte vill bli fotograferad. Genom att övertala mamman och mer eller mindre tvinga morfadern att medverka, markerar Caouette på samma gång sin ståndpunkt i frågan: att visa allt.

Det är vida förunderligt att se Caouettes unika förmåga till självreflektion. Redan vid femårsålder tycks han medveten om konsekvenserna av sitt unga liv: att trauman och övergreppen fort leder till identitetskris och ifrågasatt sexualitet, och att avsaknaden av en kärnfamilj splittrar själen. ”Sick parents raise sick children”, som mamman uttrycker det.

”Tarnation” är en synnerligen komplex metafilm, där Jonathans liv löper hand i hand med filmen och dess föreställningsvärld, som ville regissören förverkliga klichébilden av sitt eget utsatta väsen. Frågan är om inte den kultur och de medier som ständigt omgivit Caouette därför haft större betydelse än någonsin hans icke-funktionella hemförhållanden.

Jämförelsen mellan ”The Friedmans” och ”Tarnation” vilar just på de privata dokument som kommer åskådaren till del via super 8-filmer. Vad är sant och vad är falskt, vad är dolt och vad är medvetet konstruerat? Den största skillnaden är att ”The Friedmans” huvudsakligen är ett journalistiskt arbete som delvis bygger på ett sammanträffande, medan ”Tarnation” präglas av upphovsmannens väl utstakade ambition om att blottlägga sig själv och sin omgivning. I det avseendet har den större konstnärliga anspråk, och mer av den renodlade spelfilmens egenskaper. Tillsammans, och var för sig, indikerar filmerna att det senaste decenniets digitaliserade filmklimat har legitimerat och aktualiserat förekomsten av äldre filmformat på vita duken. Det väldiga antalet lekmän lär med största säkerhet fortsätta övervärdera sina talanger enligt devisen: små kameror men stora visioner. Kanske är de en direkt förutsättning för nyskapande filmer som ”The Friedmans” och ”Tarnation”, och därför värda besväret för att man ska få till stånd ännu några undantag.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.
Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat