Till Café Crème Film!
                           ÅRGÅNG 4 NUMMER 4 — SOMMAR 2003
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
         :: CAFÉ CRÈME FILMARKIV ::
[an error occurred while processing this directive]

Stilistiskt storslagen
Av Lydia Duprat

Bild: Triangelfilm

The Pianist
Regi: Roman Polanski
Manus: Ronald Harwood efter Wladyslaw Szpilmans självbiofrafi m. fl.
I rollerna: Adrien Brody, Thomas Kretschmann, Emilia Fox, Ed Stoppard, Frank Finlay, Maureen Lipman m. fl.

Betyg:

Det är alltid lika svårt att ta del av skildringar av Förintelsen. Jag minns ännu teveserien från 70-talet, ”Förintelsen”, med Meryl Streep och James Woods i två av huvudrollerna och hur jag för första gången insåg vilken ofattbar grymhet människan är kapabel till. Värst har varit alla arkivfilmerna man sett under årens lopp liksom stillbilderna som tjänat som vittnesmål för ohyggligheterna.

I Spielbergs ”Schindlers list” från 1993 beslutar sig en man för att sätta käppar i nazisternas väloljade masslaktsmaskineri, och han lyckas därmed rädda livet på ett försvarligt antal judar. ”Schindlers list” är en film om civilkurage, om motstånd mot en till synes oövervinnlig ondska. Som sådan är ”Schindlers list” en hoppfull film. Roman Polanskis ”The Pianist” är däremot ingen hoppfull film, även om den innehåller vissa hoppingivande inslag. Filmen skildrar en mans kamp för överlevnad, en kamp som saknar alla försonande drag, som inte har något uppbyggligt över sig.

Wladyslaw Szpilman (Adrien Brody) är en berömd polsk pianist. Han är också jude. Just som han är i färd med att spela ett stycke Chopin på en radiostation i Warszawa börjar de första tyska bomberna falla. Szpilman delar inte sin familjs oro inför kriget och tillkännager att han inte tänker fly. Liksom fallet med den levande grodan som sakta får koka upp finner sig judarna i staden och Szpilman och hans familj i allt fler kränkningar, allt fler förbud. De fråntas sina ägodelar och sin värdighet och hamnar slutligen tillsammans med alla andra i ghettot, innanför höga murar med taggtråd upptill som tyskarna låtit bygga runtom.

När Szpilman och hans familj är på väg till tåget som ska ta dem alla till förintelselägret Treblinka blir han räddad av en judisk kollaboratör som släpar bort honom från kön. Så länge kriget pågår kommer han att hålla sig gömd i staden, innanför och utanför ghettot, med hjälp av olika medlemmar ur den polska motståndsrörelsen. Från höga fönster kommer han att bevittna tyska soldaters nyckfulla grymhet men också hjältemodiga motståndsinsatser från judar och polacker.

Wladyslaw Szpilman är ingen hjälte. När han får höra att han just blivit räddad från döden vid tågstationen överväger han inte en gång att ändå ansluta sig till sin familj och möta döden tillsammans med dem. När olika motståndsmän och –kvinnor som hjälpt honom klara livhanken tas in för förhör och riskerar att bli hängda verkar han inte bry sig. Han deltar inte i ghettoupproret, han hjälper inte en enda av sina kamrater i nöd. Det enda han tänker på är att överleva.

Roman Polanskis egen historia är snarlik. Som ett judiskt barn fick också han hålla sig gömd under kriget, han flyttade runt hos polska katoliker som hjälpte honom. Hans egen överlevnad säger han sig ha slumpen att tacka för. Kanske brydde inte heller han sig om annat än att överleva.

Stilistiskt sett är ”The Pianist” inget annat än en storslagen film, med drag av neorealistisk estetik och ett vidunderligt foto. Polanski väjer inte för fasan och våldet och han faller heller aldrig i fällan att demonisera alla tyskarna, lika litet som han porträtterar judarna och andra stereotypiskt.

FILMENS WEBBPLATS >>


 




Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat