platonov
Av Anton Tjechov
Scen: Dramaten, Stora scenen
Översättning: Staffan Skott
Regi: Karl Dunér
Scenografi: Peder Freij
I rollerna: Lena Endre, Michael Nyqvist, Nina Fex, Gustaf Skarsgård,
Tomas Pontén, Johan Holmberg, Marie Richardson, Rebecka Hemse
m. fl.
Tjechovs ungdomspjäs ”Platonov”
utkom i höstas för första
gången i bokform här i Sverige - i en frisk och tilltalande
språkdräkt signerad Staffan Skott, vars översättning
nu ligger till grund för Dramatens storsatsning på denna litet
grällt färgade, här och var smått absurdistiska pjäs
- med ett persongalleri omfångsrikt som i en Tolstojroman.
”Platonov” är ett drama fyllt av burleska upptåg,
befolkat av lidelsefulla karaktärer och med en grundton pendlande
mellan hejdlös fars och filosofisk melankoli. ”Vad är
det frågan om? En komedi eller allvar?” frågar Platonov
en ung dam. Hos Tjechov är det alltid frågan om bådadera.
Huvudpersonen Platonov ser sitt liv rinna i väg i en allt mer medioker
tillvaro. ”Jag är tjugosju år, jag kommer att vara likadan
när jag är trettio - någon förändring kan jag
inte se framför mig! - och med tiden blir det slabbig passivitet
och försoffning, en total likgiltighet inför allt annat än
det timliga, intill döden!”
För att förströ sin frustration inleder Platonov amorösa
äventyr vid sidan av den äktenskapliga vardagen - med förödande
resultat.
Det må vara att här möter en Tjechov som ännu gör
sina lärospån; en 18-åring som har långt kvar till
de senare pjäsernas mognad - men inte minst ur litteraturhistorisk
synvinkel är det intressant att här studera en världsdramatiker
i vardande. Teman (längtan efter förändring, skilda slags
uppbrott) liksom rollkaraktärer och händelseförlopp påminner
starkt om senare helaftonspjäser.
Manuset hittades först 1920, alltså 16 år efter Tjechovs
död, i ett bankfack i Moskva. Titelsidan saknades; ibland har manuskriptet
brukat omnämnas bara ”pjäs utan titel”.
Det har sagts att det skulle ta uppemot sju timmar att spela pjäsen
i obearbetat skick - omfånget (tre gånger längre än
”Onkel Vanja”) är alltså i klass med Lars Noréns
åttiotalsdramer (liksom för övrigt tematiken). ”Platonov”
spelas nästan alltid i bantade versioner. Dramatens har en speltid
på tre och en halv timme.
Huvudpersonen i Karl Dunérs uppsättning framstår som
en oerhört nutida, vilsen människa som på alla sätt
försöker döva en känsla av brist på livsmening.
Michael Nyqvist gör en av sina bästa insatser någonsin
och spelar fram sin rollgestalts vånda med ett register så
bländande att folk i Platonovs omgivning inte ser dennes verkliga
misär.
Karl Dunér har i samarbete med Magnus Florin bearbetat pjäsen
så att den salvelsefulla-romantiska dimensionen försvunnit
medan karaktären av lek och lekfullhet accentuerats. Michael Nyqvist
med flera tar sig an replikerna som om det stod citationstecken kring
alltsammans - vilket ger samma känsla som att lyssna till samtidens
umgängesformer där standardidiomet präglas av ironi och
mekanisk jargong.
Peder Freijs antirealistiska scenbild och utstuderade rollkostymer - liksom
Karl Dunérs trendigt moderna registil - gör genast klart att
detta är en iscensättning som föga bekymrar sig om traditionell
Tjechovtolkningar. Men den lättviktiga inramningen korresponderar
fint med innehållet och framhäver tematiken.
Här finns inte utrymme för närmare analys av rollprestationerna.
Men det är en fröjd att se detta uppbåd av gamla och unga
Dramatenskådespelare samspela på denna höga nivå.
Utöver Michael Nyqvists drivande spel i centrum av alltsammans kan
nämnas exempelvis Lena Endres skarpa tolkning av kvinnlig ensamhet
(hennes Anna med ens en tjechovsk motsvarighet till Hedda Gabler) och
Marie Richardsons frustrerade medelklassfru (släkt med ”Tre
systrar”).
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.